Fyra danska gentlemän äntrar scenen, och på mig gör de först ett sympatiskt men lite avmätt intryck. Men spelglädjen och musikanteriet tilltar under konsertens gång, och det verkar finnas en skönt avspänd kommunikation dem emellan.
Det är standardlåtarnas förlovade afton: "Have you met miss Jones", "Alone together", "Let's face the music and dance"... Thilo spelar sin sax med en rejäl auktoritet som är härlig att ta del av. Hans lur blänker av både mässing och rutin, och den låter inte bara "saxofon" i största allmänhet - den låter väldigt typisk och renodlad tenorsax, med den där rätta erfarna och hesa tonen.
I "Pennies from heaven" luftar han även klarinett och sångröst, charmigt och kul men mer umbärligt.
Unge pianisten Olivier Antunes är ett tekniskt fenomen och verkar tycka att det är roligt att vara det. Löpningarna rinner obehindrat ur honom på ett sätt som omöjliggör fraser och eftertanke. Parallella löpningar på kvartavstånd gör han några gånger för mycket, och lite uppvisning blir det allt. Men han är onekligen påhittig, flyhänt och rolig att lyssna till.
Trumslagaren Frands Rifbjerg står för några hörvärda solon, i ensemblepartierna är han mer följsam än dominant. Störst betydelse som motor för det kollektiva svänget har i stället fenomenale basisten Bo Stief. Han är en av många stora basister från Danmark, både driven och drivande. I introduktionen och avslutningen av "Willow weep for me" skapar han i ett öppet och luftigt samspel med Antunes kvällens finaste stund.
Debatten om gränsdragningar mellan genrer hörs fortfarande då och då, även om frågeställningar av typen "Är det här verkligen jazz?" lyckligtvis framstår som alltmer meningslösa. Med det sagt kan ändå konstateras att musiken Thilo och hans mannar levererar - det är tveklöst jazz! De tuffar på i en bred mittfåra, men jag har inget emot att befinna mig där med dem så länge de gör det så bra och så länge man blir så glad av att vara mottagare.
Gunnar Ekermo