konsert
"En spansk timme" med Annika Skoglund, mezzosopran, och Love Derwinger, piano
Östergötlands musikdagar
Crescendo, Norrköping, 15/8
Ett helspanskt program betyder spanska texter och att musiken innehåller mycket av det vi kanske schablonmässigt uppfattar som latinskt. Allt detta stämmer vid måndagens konsert; Montsalvatge är visserligen en kubansk komponist, men det rinner spanskt blod i hans ådror.
Granados två sångcykler ställer stora krav på omfång, så Annika Skoglund får lämna mezzoläget och vara både sopran och alt. Särskilt märgfullt är hennes låga register.
Hon är en upplevelse på estraden, van vid stora gester på en operascen. Tilltalande är att hon inte regelmässigt diminuerar frasslut, utan tvärtom lägger på mer styrka, låter klangen svälla och därmed öppnar upp för nästa fras. Hennes sätt att hantera publiken är professionellt, hon söker ideligen ögonkontakt med var och en, som därmed uppfordras att lyssna noga.
Under för- och mellanspel låter hon inte bara tiden gå, utan arbetar aktivt med att försätta sig i den stämning som sångerna kräver.
Love Derwinger är en förnämlig och följsam ackompanjatör. På egen hand spelar han tre av Granados "Spanska danser", som förutom sin rytmiska fokusering leker med snabba och karakteristiska växlingar mellan dur och moll.
Trots att han nog tar ut det yttersta ur Crescendos flygel får jag för mig att den är lite matt i klangen, vilket svalkar av den annars ymniga eldigheten.
Allra mest njuter jag av Manuel de Fallas "Spanska folksånger"; med sitt trånande, förbannande, blodfulla och högexpressiva temperament utgör de den optimala avslutningen på en spansk timme (som egentligen var närmare två).
Att Musikdagarna har en "tematonsättare" som ska finnas med i alla konserters program är en god idé. Likväl är det svårt att få in Sven-David Sandström i ett så helgjutet spanskt program. Nu gjordes det i alla fall, och trots ett oklanderligt framförande föll det totalt ur ramen, något som både Sandström och hans spanska kolleger förlorade på.