Det går, också in på 2000-talet, att uppleva musik så som exempelvis Geijer och Atterbom fick göra det: i en hemmiljö där de båda hade känt sig hemma.
I lördags bjöds det romanskonsert på Brunneby gård. Pauline Pfeiffer sjöng, ackompanjerad av Inese Klotina, som kommer från Lettland men studerar i Stockholm. De båda känner varandra väl och är vana att musicera tillsammans. När Paulina Pfeiffer som Jenny Lind-stipendiat for till USA i somras gjorde hon det i sällskap med Inese Klotina.
Lördagens program upptog både mycket kända och kanske några okända stycken.
Det för mig utmärkande draget hos Pauline Pfeiffer är - om man nu bortser från stämmans skimrande skönhet - att hon så osökt, så självklart, ger uttryck åt högst skiftande stämningar. I Griegs "Våren" fanns högtid och andakt, i Mendelsohns "Hexenlied" laddad dramatik, i Stenhammars "Melodi" (texten den välkända ju, av Bo Bergman) levandegjorde hon den på en gång vardagliga och innerliga poesin.
Mycket givande var att lyssna till de båda kända tonsättningarna av Runebergs "Flickan kom ifrån sin älsklings möte": Sibelius, där musiken nog tar sikte på att måla helheten, det samlade intrycket, och Stenhammars, som avgjort är den psykologiskt mer inträngande.
Avslutningsnumret var "Tre förgängelsesånger" av Karl Niklas Gustavsson - till hans egna texter; musiken är från tidigt 1990-tal men har en tondräkt som knappast hade chockerat Geijer eller Atterbom. Den närvarande tonsättaren fick del av hyllningarna.
Inese Klotinas kapacitet som solopianist kom till uttryck i dels några stycken av Moritz Moszkowsi - tonmåleri med snudd på virtuositet; Wladimir Horowitz spelade dem gärna - dels Chopins både mysteriösa och älskliga "Nocturne i ciss-moll".