Med Peter Johansson, Nina Söderquist och Jenna Lee-James, solosång; Anneli Axelsson, Karin Bengmark, Håkan Glänte, Mikael Henkelman och Dan Rosengren, kör; Neil Murray, bas; Phil Hilborne och Jamie Humphries, gitarr; Tony Bourke, trummor; Griff Johnson och Michael Bramwell, keyboard.
Vi som formade vår musiksmak på 1970-talet fick i oss Queens låtar, om inte med modersmjölken så i alla fall med något tonårssvärmeri.
Ljudbilden från de nötta vinylskivorna sitter därför i ryggmärgen hos oss. Detta skapar en barriär som ett coverband måste ta sig igenom. Utmaningen för Peter Johansson blir inte mindre av att de flesta i ”Champions of rock” är synnerligen välmeriterade proffs av vilka några samarbetat med Queen-medlemmarna själva.
Men östgötske Peter Johansson och hans medmusiker klara barriären galant, till exempel genom att inte begå misstaget att försöka kopiera varje originalton. I stället använder de sina färdigheter till att gjuta nytt men samtidigt ursprungstroget liv i musiken.
Johansson själv växlar likt Queens bortgångne sångare och frontman Freddie Mercury enkelt mellan falsettsång och bröströst och skapar med sitt eget uttryck en ljudbild som får igenkänningspulsen att börja ticka på rätt sätt.
Likaså klarar gitarristerna Phil Hilborne och Jamie Humphries skivan. De har den otacksamma rollen att spela Brian Mays partier – astrofysikern med ett av rockvärldens mest speciella gitarrsound. Eller för att citera Zappa-musikern Steve Vai: ”Jag kan härma soundet från vilken gitarrist som helst, men jag klarar inte Brian May. Han spelar helt enkelt i en högre division.”
Hilborne och Humphries löser uppgiften genom … att vara två. Utmärkta gitarrister är de förstås. Och tillsammans levererar de gitarrpassagerna i exempelvis ”Hammer to fall” på ett sätt som förmodligen även Brian May själv skulle nicka gillande åt.
Mellan block av rivig rock bjuder Peter Johansson på akustiska, avskalade tolkningar. I ”Love of my life” vågar han (och lyckas!) vara May och Mercury på samma gång när han ackompanjerar sig själv på tolvsträngad gitarr. Och ”Is this the world we created?” som skrevs i samband med Live aid-galan 1985 blir en finstämd duett med Jenna Lee-James.
Andra nummer imponerar inte lika starkt på mig. Jag saknar Mercurys halsbrytande tonsprång i ”Killer queen”. Nina Söderquist har rätt attityd, men låten blir lite för slätstruken när hon oktaverar till sitt eget omfång.
Men extranumret blir den låt som vi nog alla väntat på innerst inne. ”Bohemian rhapsody” är i original ett mycket svåråtergivet studioverk med bland annat 180 röstpåläggningar och Queen själva framförde den sällan live. Men de fem koristerna sköter den täta stämsången utmärkt. Versionen räcker långt – liksom gör hela denna varma hyllning till en av pop- och rockhistoriens mest älskade grupper.