Norrköpings Symfoniorkester, pianosolist Mihaela Ursuleasa, dirigent Alan Buribayev
Linköpings konsertsal 3/9
SON förlade i år sin säsongsöppning till Linköping och möttes på onsdagskvällen av en stor och entusiastisk publik. I och med att orkestern värmde upp åhörarna och sig själva med Webers uvertyr till "Oberon" rullade de också ut den romantiska mattan för Schumann och hans Pianokonsert i a-moll.
Rumänska Mihaela Ursuleasa visade sig vara en teknisk och expressiv pianist som behärskade konsten att få en flygel att sjunga. Hennes spelsätt var lyssnande och med ett lätt handlag - törs jag säga "kvinnligt" - även i fortepartierna.
Trots något enstaka rytmiskt slirande gjorde orkester och dirigent sitt jobb väl, men scenen var självklart Ursuleasas. Något säger mig dock att hennes uppenbara kvaliteter kommer bättre till sin rätt i andra verk; trots intagande och vackra delar är Schumanns pianokonsert varken särskilt spännande eller lätt att förhålla sig till.
Efter paus växte orkestern till XL-storlek och fick bekänna färg i Sjostakovitjs Symfoni nr 5 i d-moll. Vilket starkt och märkligt verk, svårt att frikoppla från sin tillkomsthistoria under den värsta eran av Stalins skräckvälde!
Musiken har spända nerver och ett oroligt tonfall, här finns både hot och drag av inställsamhet. Med undantag av sista satsens relativa ljus bågnar symfonin av mörk dramatik. Mitt i alltsammans lyckades chefdirigenten Alan Buribayev återskapa öar av lugn, något som behövdes för andhämtningen och för att ge profil åt helheten.
Orkesterns suveräna spel och koncentrerade satsning i den storslagna finalen tog formligen andan ur en: alla segel hissades och fylldes av mycket kraftig vind. Det var gripande och omöjligt att inte beröras starkt av Sjostakovitjs mästerliga orkestrering och universellt giltiga utrop.
"Världsklass" utropar en stor reklamskylt vid infarten till Norrköping, och det är symfoniorkestern som avses. Det är nog riktigt av kommunens PR-avdelning att hålla svansföringen hög, och orkesterns eminenta klass ifrågasätter ingen.
I princip tycker jag ändå att betyg av den digniteten ska sparas tills det verkligen handlar om något alldeles extra. Huruvida SON håller absolut världsklass eller inte känns irrelevant, låt mig bara fastslå att deras och Buribayevs sätt att omhänderta och förmedla Sjostakovitjs 5:a lämnar inget övrigt att önska!