Linköpings slott
14 februari
De tre mindre stycken av Gabriel Fauré som Pöntinen valt att spela var intressanta, eftersom denne tonsättare annars märks mest i stora format: kör, orkester, orgel. De två Nocturnerna var sinsemellan olika, den tidigare skrivna var högromantisk och inte så lite svärmisk, den senare lät mer modern och avskalad. Impromptu i f-moll använde en annan palett och ekade av Chopins salongsstycken. Pöntinen spelade stringent och lockade fram de dagrar och kontraster som var möjliga ur den trötta flygeln.
Så anslöt stråkarna för Faurés Pianokvintett i c-moll, en omfångsrik och anspråksfull musik. Här var Chopin långt borta. Harmoniken famlade sig fram runt okända hörn, rytmiken slet och drog i förtöjningarna. Den tredje satsen var – som Pöntinen påpekade – en beskrivning av ett tillstånd, här ”hände” inte så mycket. Efterhand blev uttrycket därför statiskt, men räddades av stråkarnas klangliga värme.
Efter paus blev det andra bullar med Schnittkes Pianokvintett. Den förbryllade många, det fanns även de som nickade till. Själv har jag svårt att förstå fascinationen över Schnittkes musik, och i lördags kunde jag omöjligen hitta en frekvens på min själsliga mottagare som förmådde ta in de ständiga sekundintervall som envisades med att skava mot varann. Denna min oförmåga gjorde att de kvaliteter som musiken kanske ändå rymmer gick mig förbi.
Jag vill inte vara konventionell och fyrkantig, jag tycker inte att all musik måste vara vacker och låta som Mozart för att vara ”godkänd” – men jag varken förstår eller känner något inför det här. Jo, jag applåderar självklart musikernas insats, men annars – sorry, Schnittke!