De senaste årens Melodifestivaler och Eurovision diton har lärt oss att en schlager kan låta och framföras på många olika sätt. Vi har hört opera och hårdrock, eurodisco och etniska rytmer. Vi har sett monster, babusjkor, kalkoner och ibland helt vanliga människor. Ravaillacz och beskrivningen av vad som utgör en riktig schlager till trots, konceptet har breddats. Och detta är något som också karaktäriserar årets Diggiloo.
När årets uppsättning intar Vadstena Slott på fredagskvällen, bjuds publiken på artister från Lotta Engberg till E-Type, och musik från Sinatra till AC/DC. Istället för att hänga kvar vid 1984 års mest pastellrika övertydligheter, som givit showen dess namn, blandas schlagerpaletten upp med svärta, allvar, men också lättsam humor, tokspralliga danssteg och ösiga rockrykare. Allt att förvänta, inget att förundras över. Visst hjälper artistförnyelsen till här. E-Type innebär ofrånkomliga pyrotekniska explosioner. David Lindgren att lite breakdansande slängs in mitt i soloakter. Och Andreas Weise blir liksom synonymt med Frank Sinatra-nummer. Men även de artister som främst förknippas med just klassisk schlager – Lotta Engberg, Jessica Andersson och Charlotte Perrelli – bjuder på sånger långt bortom egna repertoarer.
Diggiloos styrka är just förmåga att växla mellan genrer, mellan allvar och skratt, och mellan det vackert stillsamma och de snabba ackordens kompositioner. Som bäst gör man sig i snabba medleyn och ensemblenummer. Som sämst är de något långdragna mellansnacken. Guldkorn utgörs av Magnus Johanssons trumpetsolo på slottsvallen, ett Toto/Chicago/Peter Cetera-potpurri som framförs i pojkbandstappning, Per Anderssons schlagerkavalkad med 58 år på 6,5 minuter, David Lindgren som röstmässigt bevisar sig, och inledande och avslutande shownummer i respektive akt. Diggiloo-gänget visar att en riktig schlager kan låta och framföras på många olika sätt och att förnyelse tillför och berikar, snarare än späder ut genrens pastellfärgade fluffighet.