Musiken för oss nära samman en regnig fredag i april. Tomas Andersson Wij började sjunga som åttaåring i en baptistkyrka i Stockholm. Nu står han som medelålders popartist i baptistkyrkan i Linköping och sjunger hjärtat ur kroppen. Han sjunger om att vara människa i det moderna, och allt kallare, Norden.
Han cirklar kring sinafavoritämnen, om och om igen. Tillhörighet, livsdrömmar, kärlek, tro, politik och hopp.
Och han gör det med osviklig känsla för nyanser. Det är inte konstigt att Tommy Körberg ringer Tomas Andersson Wij när han vill få till en svensk tolkning av Gayle Caldwells gamla sång ”Cycles”. Tomas Andersson Wij ”lägger varje ord av sand på vågen” – om vi ska låna och modellera en av Pluras texterrader.
Fram stiger klara starka, mångdimensionerade bilder genom sångernas korta fraser. En fullsatt kyrkosal lyssnar andäktigt och får en väl sammansatt blandning av låtar från de tio skivor Tomas Andersson Wij hunnit släppa. Ibland blir tempot mellan låtarna lite väl långsamt när gitarrbytena blir för många och stämskruvarna ska vridas rätt. Men när han utnyttjar det till att berätta historier om sina sånger då tillför även gitarrbytena någonting. Som när han berättar om sin farfar, predikanten, och hans liv innan han utan mikrofon eller förstärkare längst fram på scenkanten sjunger ”Där får jag andas ut”. En värdig avslutning på en fin kväll.