Sånger om den odödliga människan

Under brinnande världskrig komponerade Francis Poulence kantaten "Figure Humaine" I morgon sjunger Linköpings vokalensemble både den och ett nyskrivet verk i Domyrkan,

Foto:

Konsert2007-06-01 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När Francis Poulenc på 1920-talet räknades in i tonsättargruppen Les Six uppfattades han som ironisk och himlastormande, som en respektlös gatpojke. Men tiden gick och han mognade av livets hårda framfart. När en nära vän omkom i en motorcykelolycka vändes hans skapande mot en djup och innerlig fromhet, och hans musik blev munkens. Han fick allt tätare och djupare depressioner.

"Timmarna av tvivel är ohyggliga. Lyckligtvis finns det ett verk, kanske det enda vilket bevisar för mig att jag har varit i stånd att komponera bra. Det är min kantat Figure Humaine", skriver han i ett brev till kördirigenten Yvonne Gouverné.

Vi befinner oss i ett av tyskarna ockuperat Paris. Motståndsrörelsen är stark och rymmer även intellektuella. Maskinskrivna ark med anonyma dikter cirkulerar i hemlighet. Men det var inte svårt för de insatta att förstå att upphovsmannen var Paul Éluard. En morgon låg de i Poulencs brevlåda. Han greps djupt av dikterna och tog dem med sig till den våning han hyrde under sommaren i Beaulieu-sur-Dordogne där han skulle komponera en violinkonsert. Men först gav han sig ut på en pilgrimstur till närbelägna Rocamadour, och under färden fick han klart för sig att han skulle tonsätta Éluards dikter. Han lade violinkonserten åt sidan (för gott!) och ägnade sex veckor åt körsviten. Så fylld av såväl protest som religiositet. "Du förstår, det finns två saker jag värdesätter mer än annat, min tro och min frihet."

Det han åstadkom sommaren 1943 var en för sångarna mycket krävande musik. Den har aldrig färre än sex stämmor, men ibland upp till tolv. Sångarna är uppdelade i två körer som svarar varandra i stereoeffekter. Texternas mångfasetterade bilder och känslor har fått lysande motsvarigheter i Poulencs musik, så fylld av kontraster i karaktär, tempo och stil, och med en glänsande avslutande frihetshymn. Till och med Éluard var för en gångs skull inte bara nöjd, utan entusiastisk över tonsättningarna.

Tonsättningarna smugglades ut ur Frankrike till England. Med hjälp av den engelske ambassadören i Paris kunde Poulenc ta sig till London i ett militärflygplan just i tid för att övervara de sista repetitionerna innan BBC Choir London uruppförde sångerna i januari 1945. Han stördes av att de sjöngs på engelska, men var i övrigt nöjd. I Frankrike hördes de för första gången 1947.