6 mars.
Egentligen räcker det med introt till ”Främling överallt”. Det är så sanslöst tungt och förkrossande att det inte går att föreställa sig någonting som kan mäta sig. Och det är i mångt och mycket bandets kväll. Det är förmodligen likställt med hädelse bland fansen att inte framhäva Thåström själv som det främsta med en Thåström-spelning, men faktum är att musiken genomgående är så fullständigt överväldigande att det inte går att göra annat.
2013 gjorde gitarristen Pelle Ossler en solospelning på L’Orient i Linköping. Hans gitarr fick både tak och inredning att skallra. När han nu får en mångfaldigt större inramning så är han en starkt bidragande orsak till att bandet låter som de gör. Från det att de mullrande drar igång inledande ”Långsamt genom” tills ”Kom med mig” har tonat ut är de helt enastående i skapandet av den mörka industrikänslan som lägger sig över en fullsatt Saab Arena.
Sedan är inte Thåström själv på något sätt ur slag. Det spattiga scenspråket har inte åldrats nämnvärt de senaste 30 åren. Och sången sitter precis där den ska. I de lugnare numren känns innerligheten verkligen, och trasigheten harmoniserar perfekt med musiken.
Efter det att Thåströms senaste skiva släpptes för en månad sedan, har det hörts en hel del kritiska röster. Det har talats om att han tagit det lågmälda för långt och bara mumlat fram dystra ursäkter till låtar. Och helt enkelt blivit tråkigt. Men live blir det tydligt att det finns enorma kvalitéer även i de låtarna. Framförallt ”Slickar i mig det sista” som växer flera nivåer.
Få andra svenska artister har så många låtar som med lätthet sorteras in i klassiker-facket. Och än färre kommer undan med att i stort sett ignorera dem vid en livespelning. De fyra senaste skivorna är i stället i fokus. Helt fullt undanhåller han inte gamla låtar. Bland annat letar sig Imperiets "Österns röda ros” in. Den blir dock närmast lättviktig bredvid de andra monstren till låtar. Men den är å andra sidan så rasande vacker att det kompenserar mer än väl. Den får också ett av kvällens största jubel. Vilket eventuellt visar på att även Thåströms fans är åtminstone en uns nostalgitörstande.
Under extranumren blir det faktiskt publikfrieri som kompenserar all avsaknad av sådant tidigare. För tar du upp en viss rödhårig sångare, som brukar ha en tendens att sjunga om Vidingsjö, på scen i just Linköping, finns det få saker som skulle få publiken att jubla mer. Lars Winnerbäck gör också en bra insats på ”Men bara om min älskade väntar” som blir en av kvällens höjdpunkter.