Inför stadsfesten anordnar Linköpings Domkyrka sin kammarmusikvecka, ett återkommande inslag i musiksommarens utbud. Även artisterna under veckan är återkommande till stor del. Här kan man följa en ensembles utveckling, med ett års mellanrum…
Musikveckan inleddes på måndagkvällen med vokalensemblen Ad Hoc. Fyra unga herrar som tidigare uppmärksammats för sin renässansmusik. Men denna kväll var det en mycket brokig repertoar. Kvällens rubrik var ”Dyrkan”. Det blev både gudsdyrkan, kärleksdyrkan och naturdyrkan.
Ur märkliga slagverksljud växte ett gregorianskt Kyrie. Denna unisona sång ur den katolska mässan hör förstås hemma i domkyrkan. Jag hade gärna hört mer av sådant för framförandet var tonsäkert och klangmässigt snyggt.
I stället hoppade man till den populära hymnen"Alta Trinita Beata" som har senmedeltida ursprung men som senare har arrangerats i mer romantisk stil. Men den klingade fint den också.
Mer medeltid blev det med den intressantare hymnen "Angelus ad virginem". Men även här var det i ett modernare samtida, arrangemang. Jag hade hellre hört en version från originalnoterna.
Den första halvan av konserten var ägnad åt den sakrala sången. Den avslutades med Sven-Erik Bäcks vackra psalm 74. Här fick den rena, enstämmiga sången plats före den flerstämmiga.
Det var ett både stämningsfullt och musikaliskt starkt framförande. Ensemble Ad Hoc klarade fint den svåra tonaliteten. Nyanserna var väl avvägda och balansen fin mellan stämmorna.
I den profana delen uppskattade jag John Dowlands "Praise blindness eyes" och en annorlunda version av den välkända "Come again".
Hoppet var sedan stort till svensk natur med "Glädjens blomster" och "Kung Liljekonvalje". Vackert, men jag saknade en lite större körklang.
Avslutningsvis bjöds barbershop. En genre som de behärskade suveränt. De borde nog renodlat det uttrycket mer. Nu var det så många stilar så att helheten i programmet uteblev.