Fredag 8/8
Det är tur att det finns privata aktörer inom Linköpings musikliv. För hade slipsgubbar i Stadshuset fått bestämma hade Paul Di'Anno förmodligen fått ställa in sitt framträdande på The Crypt. 56-åringens meritlista innehåller bland annat misshandel, skjutvapen, drogberoende, alkoholmissbruk, skattefiffel och fängelsestraff. Men hårdrock är det enda han kan och ett ständigt turnerande är förmodligen det som nu håller honom borta från trubbel. Paul Di'Anno har så svåra rygg och knäproblem att han knappt klarar av att kliva upp på scenen, det är tydligt att det här inte handlar om att vara ute och lira för att det är skoj, det handlar om att överleva.
Konserten är givetvis koncentrerad till låtar från de två första Iron Maiden-albumen där Paul sjöng. Tempot är högt, svetten lackar, det skandinaviska kompbandet sköter sig hyfsat och sånginsatsen är i högsta grad varierande. Paul Di'Anno har aldrig haft någon sångröst att skryta med och en bräcklig fysisk form underlättar givetvis inte. ”Den här rösten har jag skapat av cigaretter, kokain och Jack Daniels” förklarar han från scenen.
Att han är orörlig vid mikrofonen hjälper inte direkt showen, men det skadar den inte heller. Sångaren ter sig fortfarande livsfarlig där han står och spänner ögonen i oss. Vad som är värre är hans osammanhängande mellansnack som är en förvirrad blandning av lovord och hot. Han uppmanar oss att bli stupfulla, ber oss att hålla käften och kommer med klagomål över oklara saker som inte är till belåtenhet på scenen. I nästa sekund älskar han oss alla och skrockar förnöjt.
”Murders in the Rue Morgue” och ”Phantom of the Opera” är kvällens två höjdpunkter medan lågvattenmärket är ”Sanctuary” där texten tappas bort och sången är under all kritik. Den största överraskningen är att låten ”Iron Maiden” uteblir och avslutningen istället består av en taggad version av The Ramones ”Blitzkrieg Bop”.