Kammarmusik i Östergötland
Musik av Reger, Stravinsky,
Chopin, Saint-Saëns
Ulf Wallin, violin
Roland Pöntinen, Piano
Brunneby gård
Det talas emellanåt om "personkemi", och kemister talar om "bindningar" och "kemiska föreningar". Ett exempel från det musikaliska fältet på sådana här ting demonstrerades eftertryckligt på lördagseftermiddagen vid konserten på Brunneby gård.
Violinisten Ulf Wallin och pianisten Roland Pöntinen visade upp ett samspel som var underbart lyhört; rimligen känner de varandra särdeles väl och musicerar gärna tillsammans. Det enda som väl inte var totalt samordnat var bugningarna efter de varma och ihållande applåderna!
Max Regers svit i a-moll inledde programmet. Här gick det an att övertyga sig om tonästtarens djupa beundran (och påverkan) av Bach och Beethoven; preludiet och arian klingade Bachskt, och den avslutande giguen erinrade om dialogerna i Beethovens violinsonater.
Så dags för återanvändaren Stravinsky! Pulcinellasviten från tidigt 20-tal bygger ju på Pergolesi, och i 30-talets begynnelse, när tonsättaren lärt känna violinisten Samuel Dusjkin, formade han om sin Pulcinella-svit till ett sexsatsigt stycke för violin och piano. Här fäste jag mig vid den på en gång sakliga och ömsinta tolkningen av Serenatan och --naturligtvis -- den rasande skickliga gestaltningen av gavotten med dess variationer.
Efter paus musicerade Roland Pöntinen först ensam, och för mig blev detta kvällens höjdpunkt. Chopins Fantasi i f-moll är förvisso ett stycke som ger utrymme för pianistisk briljans, men det centrala i Pöntinens tolkning var våndan och smärtan. Nog finns det vilopunkter i detta verk och man kan lyssna på olika sätt, men inte kände jag det som om hjärtats oro blev stillad här. Av de tre etyderna, som så följde, var det särskilt angenämt att höra den i e-moll: på samma gång folkmusik och konsertstycke!
Som avslutning hade man valt Camille Saint-Saëns Sonat i d-moll. Det är förstås ett tacksamt verk för två virtuosa talanger -- dessutom så fläckfritt samspelta. För egen del är jag inte särskilt attraherad av den här musiken. Den är elegant och ibland vacker, den är förfaret tänkt och skickligt formad, men ibland erinrar den, tycker jag, om salongsmusik och cirkuskonster.
Förstå mig rätt: jag är full av beundran för musikernas sätt att gestalta detta stycke; däremot finner jag inget väsentligt och angeläget budskap i musiken.