Som person är hon inbjudande, varm och personlig. Tar sig tid att berätta. Som över en middag, fast från scen.
Jag hade hellre sett Pernilla Andersson på jazz-klubb eller varför inte på en gammal teater.
Hon inledde konserten med ”I min storm” från hennes senaste skiva ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in”, en låt-titel hon snott från Leonard Cohen.
”I min storm”, tycker jag är en trevlig låt. Tyvärr inte mer än så.
Jubel för Cash och Nina PEn favorit däremot var ”Boxar-Göran”. En låt som handlar om hennes vän som blev misshandlad av en man vid namn Göran.
”Jag har hållit mig i åtta år”, sa Pernilla Andersson innan hon framförde numret. Hon sjöng med ilska, styrka och känsla.
En låt som berörde.
”Johnny Cash och Nina P” kan kanske räknas som Pernilla Anderssons genom-brott på svenska. Låten framkallade högst jubel från de hundra personerna som var på konserten.
Bra version av Olles låtCornelis Vreeswijks ”Dekadens” fick också varamed på ett hörn. Med en jazzig Pernilla Andersson på sång och Dan Berglund på kontrabas. Det märks att hon har jazzen i blodet.
Hon sjöng också Olle Ljungströms låt ”Nåt för dom som väntar”. Det gjorde hon bra, riktigt bra.
Pernilla Andersson avslutade sin konsert med ett arrangemang av sitt melodi-festivalbidrag ”Desperados” och sin instrumentala ballad ”Runmaröpsalm”.
Schlager nu? När allt var så bra.
Runmaröpsalm – med ett intro på kontrabas – övergick sedan i en ”Desperados” helt utan trallpop och Christer Björkman-touch för att sedan återgå till den vackra balladen.
Tar sig tid att berättaPernilla Andersson var något ojämn i sina nummer.
Lokalen sänkte stämningen. Men hon tar sig tid att berätta. Och hon gör det riktigt bra.