På scenen fanns denna gång en lite mindre variant av SON än vad som var fallet vid framförandet av Brahms "Ein deutsches Reqiuem" härförleden. De fick den dramatiska musiken ur Mozarts "Idomeneo" att låta som man vill att Mozart ska låta, om än inte med 100-procentig precision i alla stycken.
Resten av konserten ägnades åt Beethoven, och då några av hans tidigare verk: första symfonin och första pianokonserten, båda i C-dur. Självklart är giganten Beethoven alltid värd att lyssna till, även i dessa verk som knappast kan sägas tillhöra hans tyngsta eller mest spelade. Inte heller är han påtagligt gigantisk just här...
Visst finns ännu wienklassicismen i botten, även om man - åtminstone med facit i hand - möter ett annat temperament än det hos Haydn och Mozart. Symfonin öppnar på ett överraskande sätt, något som måste ha varit än mer uppseendeväckande för drygt tvåhundra år sedan. Och fast tredje satsen ännu kallas "Menuett" är det något annat; Beethoven vill mer än att vara dansant.
SON spelade rytmiskt rörligt och med en slank och genomlyst klang. I den andra satsen byggde de och Parrott föredömligt luftiga och melodiska fraser med en "andning" som förde tankarna till vokalmusik, på samma sätt som en kör kan få musiken att lyfta. Det lät varmt och mjukt om de duktiga träblåsarna, ljuvliga att lyssna till.
Med en konstnärs utstrålning och rörelsemönster intog Ronald Brautigam scenen och pianopallen. På Beethovens vis satt han mitt i orkestern, som också den var möblerad på ett annat sätt än vanligt.
Nog har Beethoven skrivit den första pianokonserten för att behaga och underhålla. Inledningssatsens solokadens rymmer en hel del lull-lull, och det är väl lite av poängen. Många snabba löpningar och skalor blir det även i övrigt, och för att ge dem ett musikaliskt värde måste exekutören ha ett känsligt anslag och riktning i rörelsen. Detta fanns det gott om i Brautigams tydliga spel. Säkert var hans tolkning äkta känd, och han bidrog därmed till meningsskapande av en formsäker musik med blank yta.