Vilket möte; Hans Pålsson och Bengt Hallberg. Fast de är vänner sedan länge var konserten på Linköpings Slott i lördags den första, och kanske enda, av sitt slag. Hallberg fyller åttio i år men är djupt efterlängtad vart han än kommer, efter sitt långa uppehåll.
Hans Pålsson kastade sig omedelbart över flygeln för ett intensivt, nervigt framförande av J.S. Bachs Fantasie i c-moll, karakteristiskt svartklädd och framåtlutad över tangenterna. Steget kändes långt till Gerhards Jazzgossen som Bengt Hallberg spelade med avskalad charm iförd vinröd fluga och vit kavaj.
De lyssnade uppmärksamt på varandra. Hallberg bäddade in liten del av Beethovens sista pianosonat i In the Mood, på det mest naturliga sätt. Istället för Beethovens Waldsteinssonat valde Hans Pålsson då den första satsen ur Pathétique - för att den är kortare och inte skulle anstränga flygeln lika mycket, rädd som han var att den skulle säcka ihop annars.
Innan dess hade de hunnit snudda vid varandras revir. Hallberg vandrade inspirerat över Chopin och Pålsson improviserade fritt (på klassiskt vis), över tonerna B och H (Bengt Hallberg) och slottets park. Medan Pålsson är expert på att bygga upp och släppa ut dramatisk spänning, är Hallberg melodiernas man. Stardust sjöng självlysande över en sparsam vänsterhand. Det fullsatta rummets applåder lockade Hallberg till Dinah som ett högoktanigt extranummer.