Konsert
"Requiem" av John Rutter med Domkyrkans ungdomskör, kammarkör och kammarorkester, Linköpings akademiska orkester, sopran Karin Frölén
Dirigent Lars Åberg
Domkyrkan i Linköping 6/11
John Rutter är en tonsättare med egen profil. Musiken i sig är knappast nyskapande, hans treklangsharmonik är ofta konventionell.
Men att i det "seriösa" facket ha modet att skriva så enkelt ger honom en särställning.
Nu är inte allt i hans Requiem "enkelt"; han bjuder lyssnaren motstånd här och var, något som är motiverat med tanke på att de frågor och ämnen som avhandlas är existentiella och svårgripbara.
De sju satserna är både allvarliga och tröstande. Mycket är vackert, men det finns också transportsträckor mellan höjdpunkterna. Kören har den odiskutabla huvudrollen.
För en så stor kör kan uppgiften lätt begränsas till att låta överväldigande starkt och monumentalt.
Domkyrkans båda sammanslagna körer visade fler förtjänster än så. I svagare partier, till exempel slutet av "Agnus Dei", sjöng de både vårdat och uttrycksfullt, tuktade och inspirerade av den dirigerande domorganisten Lars Åberg.
Jag uppskattar deras textartikulation, inte sällan anses den inverka menligt på vokalklangen och offras därför. Det är i mitt tycke en konstruerad och snobbig hållning, som kan få förödande konsekvenser för ett verk som har något viktigt att förmedla.
Jag konstaterade också att unison sång, av det slag som förekommer rikligt i Rutters "Requiem", är underbar och rentav uppbygglig att ta del av.
Sopranen Karin Frölén sjöng ljuvligt och hade sin stora stund i "Pie Jesu", betagande på ett sätt som är besläktat med Andrew Lloyd Webbers tonsättning av samma text. Orkestern har huvudsakligen en understödjande funktion utan så många möjligheter att gestalta något på egen hand. Ett undantag är slutet av andra satsen, där en verkningsfull solocello musicerar parallellt med kören.
Verkets slut binder Rutter samman med dess början på ett självklart och genialt sätt, något som resulterar i en för lyssnarsinnet hanterbar form. Det är klokt uttänkt bygge; när innehållet gåtfullt och undflyende snuddar vid döden och Gud och försoning och tillvarons mening, då får en form som knyter samman änden med begynnelsen ett egenvärde!