Palatset, Linköping
4 februari
Det är utsålt, trång och svettigt. Förutsättningarna är alltså utmärkta. Men det krävs även att föremålet för trängseln är taggat och det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av Backyard Babies år 2017. Hur mycket ska jag skruva ned förväntningarna på grund av att bandet snart firar 30-årsjubileum? Kan ålderstecknen kompenseras av den svettiga intensiteten som naturligt uppstår på en liten scen? Kommer låtlistan att domineras av den träiga ”Four by Four” från 2015, eller kommer bandet att gräva fram sitt mer attitydstinna material från nittiotalet?
Det visar sig att jag egentligen inte får vare sig det ena eller det andra, det blir en tidsmässigt hyfsat varierad spelning som framförs under kontrollerade former utan krusiduller, det ser helt enkelt ut som en vanlig dag på jobbet för bandet. Jag önskar att sångaren Nicke Borg kunde ta ett större ansvar för att lägga lite mer jävlar anamma i sitt framförande. Men han håller igen på rösten, kanske för att klara av en februari full av konserter.
Backyard Babies ligger bakom den mest radiovänliga garagerock som går att finna och det är där kvällens behållning ligger. De kan utan problem fylla en kväll med välkända allsångsrefränger från sina sju album.
Det är där vi ringar in dagens Backyard Babies, rutinerade rockrävar med hantverket i ryggmärgen men där glöden falnat betänkligt. Nicke Borg beskriver det bäst själv när han säger ”Det fanns en tid när vi tyckte det var stort att åka till Linköping, det var när vi bodde i Nässjö”. Jag misstänker att känslan inte är riktig densamma när resan går från huvudstaden längs E4:an i snöslask och mörker.