Den Haitifödde rapparen, sångaren, producenten och politikern är klädd i en kamouflagemönstrad mjukisdress.
Han spelar gitarr med instrumentet bakom nacken. Han breakdansar, bär runt på en fotograf. Han hoppar ner från scenen, drar upp besökare på scenen, byter kläder med en av dem.
För att i nästa stund sjunga Bob Marleys "Redemption song" eller Bob Dylans "Knockin' on heaven's door" på fullaste allvar.
Hiphop, reggae, r'n'b och dancehall blandas friskt. Och under de mer rena dj-seten spelas allt från Jackson Five till Nirvana.
House of Pains klassiker "Jump around" inleder ett intensivt partymedley där Wyclef Jean får besökarna att under jubel studsa högt och hårt med armarna i luften.
Utöver egna hitlåtar som "Perfect gentleman", "911" och "Sweetest girl (dollar bill)" får alla vi som med glädje lyssnat sönder Fugees "The Score"-platta vårt lystmäte.
Låtarna framförs sällan i sin originalversion och i synnerhet inte i sin fulla längd, vilket leder till ett maxat tempo. Ofta pausas låtarna för att Wyclef Jean ska uppmana besökarna att höja armarna, föra oväsen eller dansa. Det fungerar inledningsvis, men efter ett tag vill jag höra en hel låt utan avbrott.
Med sig på de tre Sverigekonserterna har Wyclef Jean bland andra lillbrorsan Sam Jean och dennes unga skyddsling Angelica Salem. Särskilt Salems Whitney Houston-ballad känns malplacerad. Jämte Wyclef Jeans karisma och scennärvaro faller hon platt.
En och en halv timme efter starten går alla av scenen för första gången. De borde ha lämnat det där. Den följande halvtimmen med extranummer känns utdragen och onödig. Många besökare hinner gå och mot slutet är lokalen pinsamt tom.
Synd på en annars ruskigt bra konsertupplevelse. (NT)