Konsert
Josh Rouse
Katalin, Uppsala 21/3
Josh Rouses svenska beundrarskara växer sakta men säkert. Nu är den sympatiske singer/songwritern ute på ett litet segertåg i de fyra största svenska städerna.
På skiva kan han ge ett skört och sårbart intryck, men här på scenen i Uppsala är han kaxigheten personifierad med slipsen löst fladdrande utanpå den vita skjortan. Allting går på räls, utan att det känns som slentrian. Rouse och fyramammabandet är samtrimmat, mellansnacket väloljat och rösten övertygar mer här än på något av de tre Rousealbum jag har lyssnat på.
Världen är full av ensamma män med gitarr, men Josh Rouse har ett eget tonfall. Han är lätt att tycka om, eftersom han inte vill för mycket. Kanske är det därför den nasala rösten glider rätt in i lyssnaren. Hans refränger klistrar fast vid första lyssningen och attityden är cool och avspänd.
Här håller han sig i stort sett till sånger från de två senaste albumen "1972" och "Nashville". Musiken är en blandning av amerikansk västkustrock, brittiskt 80-tal och en stor dos 70-talssoul. Det ser märkligt ut på papperet, men live känns musiken hur organisk som helst.
Det låter bra mest hela tiden, men ett par givna toppar är Smiths-pastischen "Winter in the Hamptons" och flower powerdoftande "Love vibration". Den tårdrypande pianoballaden "Sad eyes" får kvällens mest dynamiska framförande. Bandet hålls dock i strama tyglar konserten igenom.
Först på slutet, i det renodlade soulnumret "Comeback (Light Therapy)", lägger bas och trummor ett så skönt groove att de andra musikerna bara måste få sträcka ut. Det varar i några busiga minuter, sen blir alla coola och tillbakalutade igen.
LOLLO ASPLUND