Turmoil, Nine, Roswell, The Change, Ett liv kvar, Love life
Skylten, Linköping 1/1
Jag har sett amerikanska Turmoil spela på Skylten tidigare. Det är säkert åtta år sedan, jag minns inte riktigt. Faktum är att jag inte kommer ihåg något av deras spelning överhuvudtaget och det enda som gör att jag verkligen vet att jag var där är att jag köpte en singel med dem då. Singeln har nu under många år samlat damm i skivhyllan men före nyårsdagens konsert känner jag mig givetvis tvungen att friska upp minnet lite och plockar fram den för en ny lyssning. Jag förstår snabbt varför den har fallit i glömska. Tråkigare hardcore får man leta efter och förväntningarna inför kvällen justeras betänkligt.
Men egentligen är det ju Nine och Roswell jag är sugen att se, två gamla Linköpingsfavoriter som sällan gör mig besviken. Båda banden gör den här kvällen korta och intensiva framträdanden, något som är mycket skönt när det är hela sex band som ska visa upp sig under kvällen.
Tidigare har jag tyvärr missat öppnande Love life från Linköping, blivit besviken på Västerviks Ett liv kvar och glatt mig åt Trollhättans The Changes mycket imponerande besök på scenen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, Roswell tillhör det mest imponerande man kan se på en scen i Linköping. Musiken förmedlar en nästan otäck känsla av ilska och uppgivenhet, men när konserten är slut infinner sig en positiv sinnesstämning. Den avslutande låten som är ett smakprov på nytt material från Roswell kan vara det bästa jag har hört med dem.
Nine visar prov på en energi jag har saknat de senaste gångerna jag har sett dem. De har en tendens att bli tungfotade när de spelar sitt nyare material som lutar sig mot hårdrockstyngd istället för hardcoreintensitet. Men här sätter de rejäl fart och får efter några låtar med sig stor del av publiken framför scenen. "I wanna go back" sjunger Johan Lindqvist och pekar upp mot taket, som om han ville tillbaka till andra våningen i byggnaden där Skyltens scen fanns på den tiden hardcorescenen i Linköping var en av de största i Sverige. Men intresset är stort även i dag och Skylten är välfylld med jultrötta och hardcoresugna ungdomar. Det känns skönt att nostalgikänslan håller sig på behörigt avstånd, att kvällen handlar om nutid och framtid istället för det förflutna.
Turmoil då? Näe, inte lyckas de förändra min uppfattning om dem som tråkiga. Efter fyra års bortovaro har de nu återförenats och arbetar på nya låtar inför kommande skiva. De framför sin musik med aggressivitet och engagemang, och det är samspelt. Men det är ungefär lika roligt att titta på dem som att titta på nyårsdisken som fortfarande tornar upp sig i köket och det dröjer inte allt för många låtar förrän jag bestämmer mig för att gå hem och ta hand om den istället.