Årets Where’s the Music har kapat de allra största artisterna. Det gör att Tomas Andersson Wij är ett av de stora dragplåstren. Värmekyrkan är också hyfsat välfylld när han intar scenen ensam med sin gitarr.
Han inleder med underbart vackra ”Hälsingland”, och det är med ens klart att det här är en alldeles perfekt lokal att avnjuta hans musik i.
Värmekyrkans rymd och akustik gör att vemodet i rösten och texterna når nya dimensioner. Och just texterna är verkligen i fokus här.
Några låtar in i spelningen får han sällskap av Gustaf Spetz (med rötter i Norrköping) på scenen. Hans klaviatur gör att musiken lyfter flera nivåer till.
På en festival inriktad på ny och i många fall okänd musik, kan Tomas Andersson Wij tyckas vara en udda fågel. Hans musik är långt ifrån nyskapande och hans publik känns inte som den givna festivalpubliken. Men precis som när Titiyo förra året gjorde en av den festivalens bästa spelningar (i samma lokal dessutom), så funkar det hur bra som helst.
Halvvägs in i konserten kommer Norrköpings ungdomskör upp på scen. Den är med under ett par låtar och används på helt rätt sätt, kören blir varken undanskymd eller för framträdande.
Avslutningen blir utan kören, men med Gustaf Spets igen. Förutom allra sist, då Tomas Andersson Wij återigen är ensam med gitarren. Och det passar den arga versionen av ”Landet vi föddes i” väldigt bra. Den blir till en brinnande protestsång. Allra sist klämmer han in en vacker ”Sanningen om dig” som blir en lysande avslutning på en fin konsert.