Söndagskvällen innebär turnéavslutning för Carolas julshow ”Min bästa jul”, och denna final är förlagd till Linköping. Det är kanske inte så förvånande att Carola rör sig mer mot det sakrala än det animerade i sitt val av julsånger. Och det överraskar knappast någon att hon har en förmåga att ge ton till i det närmaste vad som helst.
Konserten börjar i dunkla toner. Ståbas och cello, ackompanjerat av trummor bäddar in Carolas sång, medan hon framför melodier såsom ”Betlehems stjärna” och ”Mary’s boy child”. Hon rör sig på detta vis mellan svenska och engelska sånger, låter tempot vara nedtonat och arrangemanget värna djup. Mellanpraten blir långa om andlighet, flyktingar, och julens ljusa och mörka stunder. Scenen badar ömsom i röda färger, ömsom i dunkel och tidvis lyses den upp som en stjärnhimmel. Som ett fint inslag i konserten låter Carola ett levande ljus vandra genom publiken och därmed skapa någon form av gemenskap bland åskådarna.
Carolas röst fungerar väl i dessa sammanhang, eller annorlunda uttryckt skapar hennes röst just de här förhållandena. I konsertens avslutande skeden övergår Carola till att sjunga jazz en stund – för att hon känner för det – och den ordinarie repertoaren avslutas med ”Främling” i Så mycket bättre-tappning. Den spontanitet och de infall som tycks styra Carola skiner igenom här. Allt är inte för att det passar, utan för att hon vill. Och kanske är det den energi som behövs när så ”Min bästa jul” avslutas med ”O helga natt” och Carola summerar ett år med åttio konserter och påpekar att det inte är riktigt färdigsjunget ännu.