Improviserad pianomusik, Wallenbergssalen Östergötlands musikdagar
14 augusti
Östgöta musikdagar provar varje år lite nya grepp. För att variera konsertformen och förnya eller bredda sin publik. Denna kväll hade man samarbetat med filmklubben Cinemax. Dessa hade letat fram den franska filmen ”Au bonheur des dames” av den för mig okända regissören Julien Duvivier.
Att till denna sena stumfilm få uppleva ny och levande musik, kändes som en spännande och lite exklusiv upplevelse. Alltför sällan utnyttjas i dag denna möjlighet till att få dessa konstformer att mötas och berika varandra.
Kulturhistoriskt finns förstås här en gammal och stark tradition. Men sett ur musikalisk synvinkel har väl denna form av filmmusik inte haft särskilt hög status på senare år utan mer betraktats som en kuriositet eller ett ganska tidsbundet uttryck.
Under stumfilmens guldålder var musiken dock en viktig medskapare och större biografer nöjde sig sällan med enbart en pianist utan hade mindre orkestrar som förstärkte filmvisningarna. Ljudfilmens snabba utveckling i början av 30-talet betraktades som en katastrof för den levande musiken, och professionella musikers fortlevnad.
Lite bakgrund eller perspektiv på detta gavs även av musikjournalisten och dramaturgen Katarina Aronsson vid en muntlig introduktion. Hon påminde även om filmmusikens kopplingar till annan musikdramatik, där Richard Wagners operor varit en stor förbeild för den klassiska, orkestrala filmmusik som utvecklades bland annat i Hollywood.
Den franske pianisten Karol Beffa har själv erfarenhet av att komponera filmmusik. Men här hade han valt att improvisera och på det sättet mer intuitivt och spontant försöka följa filmens stämningar och händelser.
Så som musiken spelades och utvecklades blev det heller knappast ett särskilt självständigt musikspår. Utan Beffa valde att förhålla sig ganska lågmäld med ett mjukt och följsamt pianospel, baserat på schabloner och upprepade harmoniföljder. Det var ganska förutsägbart och inte särskilt originellt. Men det fungerade ofta bra till den rörliga bilden och känslospelet där.
Det var övervägande ett slags romantisk stämning i detta, liksom också filmen var laddad med sentimentala uttryck. Men vid ett par tillfällen bytte Beffa plötsligt stil, för mer atonala och rytmiskt livliga avsnitt. I en filmiskt ödesmättad sekvens valde han också att gå in i ett slags barock Bach-pastisch, vilket förstärkte allvaret i berättelsen.
Filmen var i sig en stark bildberättelse och hade många mycket fina och även märkligt filmade scener. Den samhällskritik som utmärker Zolas roman – som den utgick från – lyste också fram med en skoningslös moral.