Anders Torberntssons program vid onsdagens pianoafton var spännande. Efter en Beethoven-sonat som på flera sätt förebådade romantiken kom verk av Liszt och tre andra tonsättare, och dessa tre stycken kunde man lätteligen förknippa med den romantiska bravur som ju utmärker Liszts musik. Romantik av olika snitt, således!
Beethoven-sonaten, op 10:3, påstås locka unga pianister. Skälet är i så fall rimligen att den ställer så varierade krav: yttersatsernas virtuositet, den långsamma satsens budskap och tredje satsens lekfullhet.
Tolkningen var mycket övertygande - men jag tror att det går att lyssna fram ännu mera ur den underbara andra satsen.
Man får lätt intrycket att Anders Torberntssons hjärta i särskild grad klappar för romantisk musik, främst kanske rysk. Hans sätt att spela Skrjabin och Medtner präglades av absolut närvaro: på en gång intensivt och likväl avspänt och kontrollerat.
Det märkliga stycke av Liszt som har titeln "Bagatell utan tonart" gjordes med verklig briljans: här gnistrade det av tonkaskader!
Ravels "Gaspard de la Nuit" är bestämt ett verk som Torberntsson verkligen är fängslad av. Han har uppenbarligen trängt in i dess minsta delar, behärskar det och snarast njuter av att framföra det. Jag imponerades av hans sätt att skapa ett klangligt raffinemang i "Le gibet", och i stort sett däckades av den fantastiska intensitet han skapade i "Scarbo": en rytmiskt fascinerande djävulsdans!
Poulenc stod för extranumret!