Den småländska duon är något så ovanligt som ett synthband som inte bara är örongodis utan även roliga att betrakta live. Det gör att Kite förtjänar kvällens goda uppslutning.
Att ljussättningen lyfter showen istället för att förvirra gör också en hel del. Under fina Dance again skapar ljuskäglorna illusionen av takfönster och genast associerar jag till en kyrka. Ja, varför inte? Kites melodiska och melankoliska musik skulle nog göra sig bra i domkyrkan hundra meter bort. När konserten är som bäst slår nämligen låtarna an den sträng som ligger mittemellan lycka och sorg utan att tappa i känslostyrka.
Min stora invändning är att Kite väntar ända till extranumret med att framföra sina två populäraste låtar. Det är både lite märkligt och onödigt. Dessutom känns konserten en aning kort, trots att bandet hinner riva av åtta låtar inklusive extranummer. Men Kite kan helt klart känna sig nöjda och den trea de får i betyg är stark.
Bäst: A little more time och I can’t stand är kvällens pärlor.
Sämst: Både Jonny boy och Ways to dance som extranummer? Lägg av.