Lev hårt. Dö ung. Sälj kvarlåtenskapen dyrt på auktion i London. Det finns något synnerligen meningslöst, men också mystifierat och romantiserat kring de där artisterna vars liv brann ut alldeles för tidigt. Robert Johnson, Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och Amy Winehouse. Sju artister som samtliga dog vid 27 års ålder. Och sju artister som hade bluesen i blodet och rocken i fingrarna.
Dessa sju artisters dödsålder, men också deras musikaliska inriktning mot blues, gitarrbas och hårt frammanade tonbrytning i rösten, är den förenande faktorn för konserten "The 27 Club". Ett gäng duktiga musiker vars publikdragningskraft och repertoar fyllt Sagateatern till bredden, musicerar loss bland låtskatter signerade ovanstående artister. Publiken är entusiastisk och låtvalen välavvägda. Så längt är allting gott. Men mellan de snygga gitarr-riffen, den stundtals vackert släpsamma sången och arrangemang som andas spelglädje, kryper det oförberedda och mindre fackmässiga fram. Ljudproblem som får rösterna att skära snarare än att låta trasigt Janis Joplinska eller hest Kurt Cobainska, mellansnack som blir miniföreläsningar till upprepade OH-bilder, och de där scenkonversationerna mellan musikerna som får mig att känna det som att jag tittar in i deras Big Brother-vardagsrum.
För mig finns det inget vacker i att leva hårt och dö ung. Ingen ikonstatus eller rock?n?roll-häftighet i söndriga livsöden. För mig blir "The 27 Club" väl mycket en fascination kring livsöden och ett odlande av rockmyten, medan dess nakna toner, bluessläpiga sång och oförglömliga kompositioner gärna fått ta mer utrymme.