En av nyheterna i årets upplaga är Dygnsrockat, då alla deltagande band uppträder under ett enda dygn. Ordningen lottas, några spelar på lördagskvällen medan andra får släpa sig till Kulturkammaren i Norrköping redan klockan fem på söndagsmorgonen.
När Corren gör besök på lördagseftermiddagen slamrar Motala-trion The Crazymen på sista låten. Fast jag ser bara två av medlemmarna, basisten verkar ha stannat hemma.
Som vanligt i Rockkarusellen önskar man mer variation i musikstilarna. Alla de band jag ser under besöket spelar någon form av rock. Mortum Hatred, ett annat Motalaband, lirar den lite hårdare varianten med mullrande dubbeltramp på baskaggen och dödsrosslande sång. Lite stelt till en början, men intensiteten tar sig och snart börjar ena gitarristen snurra runt på sitt långa hår.
Satin Hounds, som kommer därefter, satsar på klassisk party-rock´n´roll med lite sleaze-känsla. Det går igen även i medlemmarnas namn, eller vad sägs om klockrena artistnamn som Richie Bam-Bam och Johnny Silvers ? I låten "Emotional wasteland" höjer solo-gitarristen pulsen genom att hjälpa till med körsången.
Många band betyder mycket publik, men eftersom Dygnsrockat pågår under så lång tid blir även besökarna utspridda över dygnet. När Solid Chain spelar sin poppiga rock är dock många på plats samtidigt. Ljudet är tunt, sången är sådär men bandet har energi och studsar som guttaperkabollar på scenen. Det uppskattas av publiken som jublar och klappar med.
Innan det bär hemåt igen hinner jag se några låtar av Mjölbybandet T.N.F. Kvartetten framför bland annat Iron Maidens "Run to the Hills", men den stora behållningen är trummisen som går in för uppgiften och ger allt bakom sitt set.