De höga förväntningarna infriades på flera punkter, för det här var ett gäng som uppenbart vet precis vad de gör.
Det som levererades var hårdrock av klassiskt märke, där bluesrötterna fortfarande gjorde sig gällande. Avsaknaden av keyboard och ”utfyllnads-gitarr” bidrog till det, något som i sin tur ställde större krav på gitarristen Scott Holiday. Mycket cirklade runt honom, men vi slapp lyckligtvis ändlösa duktig-solon som annars är legio i genren. Några trista transportsträckor av jam-karaktär fick vi tåla, men det var allt i den vägen – tack för det!
Jag imponerades av att musikerna, trots sin instrumentala skicklighet, genom att lyfta fram kvaliteten i sina låtar vågade se till att själva musiken fick göra mycket av jobbet. Fattas bara annat med sådana godbitar som ”Pressure and time” och titellåten från senaste plattan ”Head down”.
Rival Sons´ största tillgång är annars sångaren Jay Buchanan, innehavare av en riktigt rejäl rockpipa. Det skrivs en del om gruppens likheter med Led Zeppelin, och nog återanvände Buchanan ett flertal av Robert Plants patenterade ylanden. Men den kanske bästa Zeppelin-ingrediensen var förmågan att spela nyanserat, och det är ett arv som Rival Sons förvaltade väl. Inledningen av ”All the way” med bara sång och trummor är ett bra exempel, här stod bootsen djupt i bluesmyllan.
Visst fanns här gott om ekon från och referenser till 70-talet, och då inte bara Zeppelin. Men det var ingen nostalgiafton! Inte heller så generationsbundet, tror jag – däremot långt från hitlistorna…
Ett särskilt hedersomnämnande för den goda smaken att hålla volymen på en acceptabel nivå; efter 90 minuter i Garden var man ändå ganska trött i örat och nöjd över att få gå ut!