I likhet med sina generationsvänner Bob Dylan och Neil Young stårhan aldrig och stampar på samma fläck. Efter 40 år i branschen har hanen diger sångkatalog att gräva ur men väljer att i stort sett hålla sigtill låtar från 2000-talet. Sånt inger respekt.
Nostalgi är inte hans grej även om han slänger in en gammal Velvet Underground-låt första timmen.
Hans texter har genom åren speglat New Yorks skuggsidor och befolkasav missbrukare, självmördare, transvestiter, kriminella. Han skildrarstorstadens ensamhet, utsatthet, hat och svartsjuka, titlar som"Heroine", "The last shot", "Dirty boulevard", "Ecstasy" och "Vicious"säger lite vad det handlar om.
För tre år sen gav han ut "The Raven", ett album inspirerat avskräckmästaren Edgar Allan Poes långa dikt. Från den hämtar hanmerparten av låtarna under denna konsert.
Om man nu kan kalla det för konsert. Jag upplever det snarare som enhappening, ett slags pretentiös art rock performance, inte minst föratt Lou Reed hänvisar till samarbeten med högcreddiga artister somRobert Wilson och Andy Warhol.
Första timmen mal bandet mest på. Det är som om det vill pröva hurlångt man kan ta en treackordslåt som "Guilty". Inte alls särskiltlångt är svaret. Absolut inte till himlen. Rundgångsgitarrsolon är baratröttande i längden.
Bättre blir det i balladerna, där cellisten Jane Scarpatoni äntligenbörjar höras. En enkel och finstämd låt som "Vanishing act" blir enhöjdare. Men sen får Scarpatoni spelet och släpper loss på ett furiöstsätt i "Burning embers". Det luktar 70-tal lång väg. Fast "fel" 70-tal,det där 70-talet med långa, tröttande solon och man får lust att göraen Homer Simpson och bara vråla ut: "Booo-ring." Avslutningen är dockfin. "Guardian angel" följt av extranumret "Perfect day". Ett perfektslut på en långt ifrån perfekt konsert.