Oj, så bra det låter om Norrbotten Big Band redan från det första anslaget! Arrangemangen är avgjort proggiga och utnyttjar i sanning idiomets möjligheter till fullo. I brasset finns ett fenomenalt bett, och alla sektioner är fullvuxna. Ett storband är en rejäl maskin att få fart på, men norrbottningarna är på intet vis tungfotade utan svänger smidigt. Stor del i det har Jussi Lehtonen bakom trummorna. Han framstår som en typisk storbandstrummis, med en ruggig förmåga att driva kollektivet framför sig med smattrande och exakta inprickningar. Med ett lite snärtigare förstärkt trumsound skulle det låta ännu bättre, nu är det i murrigaste laget.Trumpetaren Randy Brecker är väl den klarast lysande internationella stjärnan på årets festival. Han spelar många av sina solon med någon form av effektpedal inkopplad på sitt instrument; mer än en gång har jag hört blåsare som gjort det och låtit leksakerna ta över från viljan att förmedla något. Icke så Brecker, han använder tekniken smakfullt. Han verkar inte vara någon diva som vill ha allt ljus på sig själv, snarare framstår han som en i gänget. Dock är många av konsertens låtar hämtade från Brecker Brothers repertoar, till exempel "Good Gracious". I stället för sin nyligen för tidigt bortgångne bror och parhäst har han i flera nummer vid sin sida saxofonisten Joonatan Rautio. I latinodoftande "Secret Heart" ansluter Håkan Broström med ursnyggt spel på sopransax, och Brecker själv spelar sin trumpet i det låga registret så milt att det klingar som ett flygelhorn.
Även ledaren Tim Hagans plockar fram trumpeten och duellerar så smått med Brecker, bland annat i sin egen roliga komposition "Boo". Norrbotten Big Band är ett modernt och mycket bra storband som är roligt att höra. Det känns bra att ett gäng av deras kaliber får inleda såväl som avsluta festivaldagen i konsertsalen.