Ingen kan anklaga Isobel & November för att vara lättillgängliga; musikens känslospann går mellan ångest och dysterhet. Sedan har de inte lockat så mycket folk till L’Orient på fredagskvällen heller. När de sätter igång räknar jag till strax över tjugo personer. Så, de har ingen lätt uppgift att ta sig an. Men deras största problem är att både musiken och bandet själva är alltför introverta. På skiva är det inget problem, men live blir det mest småtråkigt. De repetitiva ”Passion” och ”Yeshua” är små krevader av tyngd, men det hjälper inte alls för helheten.
De lokala förbanden Soundmeds och Reveries är desto mer intressanta. De förstnämnda bygger mycket på kontraster mellan det finstämda och rent riffande. En vanlig fälla för sådana band är att de glömmer bort melodier och bara hoppar mellan malande och planlöst plinkande. Soundmeds klarar sig bra från detta, och lyfter sig stundtals upp mot genrens mästare Khoma. Avslutande ”Flocks” är också imponerande furiös. Så pass mycket att det knappt verkar som att bandet själva vet vart den ska ta vägen.
Reveries får, sin förbandsstatus till trots, äran att avsluta kvällen. Deras spelning kantas tyvärr av diverse smått tekniskt strul, och det märks att de är frustrerade. En förkyld sångerska i Alice Axinder gör inte saken lättare. Hon och bandet reder dock ut det mesta fint ändå och Reveries får fram sina känslosamma poplåtar som strös med, emellanåt relativt hårda, gitarrpartier. Och i ”Tip of your tongue” gör de kvällens lätt bästa låt.