En rysk underhållningsorkester med 70-talsförtecken och en svensk balladsångerska som lutar sig hårt mot framgångar i Melodifestivalen, kan det va' nåt? Nej, tyckte Linköpingspubliken som totalt svek evenemanget. Jag har aldrig varit med om så liten tillströmning i Crusellhallen, det var knappt fler i salongen än det var medverkande på scen.
Då är det svårt att gå på 100 procent, det förstår jag, men orkesterns inledning var ändå snudd på katastrof, balansen tippade kraftigt över till bleckblåset och det lät inte bra om de okänsligt uppmickade musikerna. De liknande mest en nattklubbsorkester ur 70-talets Bondfilmer och jag förstår inte vad Sanna Nielsen hade att göra i sammanhanget. Men heder åt en artist som försöker göra det bästa av situationen och det gjorde hon.
Sanna hade med sig sin gitarrist och partner Joakim Ramsell och konserten var som bäst när de två spelade ensamma. Allra finast i Kent-covern "Utan dina andetag". Men också i Sarah McLachlans ballad "Angel". Den saboterades dock av ljudteknikern, rundgången störde Sanna så mycket att hon fick avbryta låten. Han sänkte gitarrljudet och Sanna sjöng den från början och tog ett litet steg framåt till en slutlig arbetsseger.
Det är i balladerna hon har sin styrka, framför allt i sina mellohits "Empty room" och "I'm in love" men också i Åsa Jinders svenska översättning av den moderna klassikern "You raise me up". För många ballader på raken tar alltid ut varandra. Men då överraskar hon med att bekänna sin beundran av Robin och gör en schysst tolkning av "Be mine" - med kraftfullt stackatokomp från orkestern. I extranumret, Eric Carmens dramatiska "All by myself" visar hon vilken bra sångerska hon ändå är. Och S:t Petersburgsorkestern, med cello och fiol längst fram i ljudbilden följer mjukt den dynamiska musiken. Så slutet gott, allting gott. Men det var väldigt långa transportsträckor innan artisterna nådde dit.