L’Orient, Linköping
19 december
Det finns en sång som är självklarare än adventsljusstakar så här års: ”Det är inte snön som faller”. På slutspurtsträckan in mot jul spelar gruppen bakom låten, Anders F Rönnblom band, på L’Orient.
Strax före 23, efter förbanden On Demand och Unfortunate Steve, öppnar huvudakten upp med just nämnda anti-julsång. Tempot är nedskruvat betänkligt, ljudbilden dovare, där synth-strofer ersatts av basriff, och Anders F själv pratsjunger sig genom texten. Det tar helt klart en stund innan jag fångar vilken låt det rör sig om.
Och så fortsätter konserten: treminuters originalversioner broderas ut musikaliskt i gitarrsolon och verser som reciteras snarare än sjungs. Men Anders karakteristiska Stockholmsdialekt och texterna som ömsom indikerar en sårbarhet, ömsom är 1980-talsrealistiska med en anad politisk underton, finns där genomgående. Liksom musiken som svävar mellan bluesrock- och reggae-influenser i sina ackord.
Någonstans spelar det ingen roll om sångerna tillhör bandets tidiga alster eller nyare utgivningar, signumen är tydligare än originalens tidsanda.
Musikerna är galet duktiga och det som lätt kunnat förvandlas till uttjatiga, introverta gitarr- och basmaraton, gör konserten mer intensiv och medför att sånger som kunnat kännas föråldrade och passé, förs in i nutiden. Konsertversionerna adderar, liksom känslan av spontanimprovisation, till upplevelsen. Det skapas livemusik när den är som bäst. Och, nej, det är inte snön som faller. Det är nog snarare och just denna kväll, vartenda hjärta på L’Orient, som faller: för musiken och för liveimprovisationer av en kultklassiker.