Prostatarock upprepar succén från förra året. Två tusen personer tog sig på lördagen ut till Linköpings tennishall och konserten där.
Det är osäkert om man ska kalla lördagens tillställning en konsert. Snarare firmafest. Inget ont i det, men det förändrar grundförutsättningarna något. För både musiker och publik.
Detsamma kan man säga om lokalen.
Tennishallen är precis som namnet antyder en hall, en hangar. Helt utan akustik och med ett ljud som i bästa fall kan uppfattas om man står alldeles framför högtalarna. Hangarupplevelsen förtar all känsla av intimitet och närhet.
Som om det nu inte vore nog så envisas man också med att ha lysrören i taket tända hela kvällen. Det är väl så att arrangören i det här fallet tänkt mer på ekonomi och tillgänglighet än på publik musikupplevelse. Det är synd det.
Det var tydligt att de här förutsättningarna hämmade kvällens artister. De levererade vad de skulle, inget mer. Inga överraskningar inget nytt. Greatest hits och covers. Somligt bra, somligt mindre bra och somligt som bara var... ja... oklart vad det var.
Lalla Hansson har inte så många låtar att falla tillbaka på. Han spelade alla tre.
Efter det var det dags för Mats Ronander och Lennart (fuskbyggarna) Ekdahl att tillsammans med Jimmy Uller band äntra scenen.
En timme bluesstandards vi redan hört en gång för mycket.
I sanningens namn så får man ändå säga att de framförde dem med en viss glöd. "Sweet home Chicago" och "Crossroads" gjorde de bra och tunga versioner av.
Mikael Rickfors äger scenen och publiken. Från första till sista låten har han publiken i sin hand. Nu kokar det framför scenen. "Vart tar alla vilda kvinnor vägen", "Kärleken", "Vingar". Ett pärlband av låtar som inbjuder till allsång och handklapp. Publiken älskar det.
Efter Rickfors framträdande går luften ur hela tillställningen. Publiken börjar droppa av vilket förstärker hangarkänslan och tomheten ytterligare.
Att som Staffan Hellstrand gå på efter detta måste varit en omänsklig uppgift och han lyckades inte riktigt med att nå fram till publiken och oavsett vad han levererade var kvällen över och slut.
- Mikael Rickfors kunde gott spelat en stund till. Han var klart bäst i kväll, sa Mats Eriksson som tagit pendeln från Kimsta för att gå på kvällens konsert. "Man liksom bara sögs med när han lirade"
Ja det ligger väl någon sanning i det. Men det räddar ändå inte kvällen. Inte på något vis.