Han har i sanning en diger repertoar att ösa ur, den gamle proggaren som verkar ha blivit riktigt folkkär. Detta har tilltagit efter hans medverkan i TV:s "Så mycket bättre", det är en position han använder men han har också sin vassa tunga i behåll och i trim. Sångrösten var denna kväll aningen indisponerad, men det hindrade honom inte från att genomföra en bra konsert med mersmak.
Jag tycker att Wiehe har flera ansikten och språk, och det är inte alltid de fungerar bra tillsammans. Han har poetiska kvaliteter och ger ord åt tankar som känns generaliserbara och universella och lätta att applicera sina egna funderingar på. Eftersom han dessutom är en habil musiker har han valt ett tonspråk som lyfter fram det han vill säga, och här kan man känna igen samma eller besläktade uttryckssätt genom alla årtionden han varit aktiv.
De båda medmusikerna gav den bästa musikaliska inramning jag hört honom i. Bernt Andersson och Christer Karlsson tog ingen stor plats i strålkastarljuset men betydde massor för helheten. Deras båda klaviaturer lät hur fint som helst tillsammans och ihop med Wiehes funktionella gitarrspel.
Eftersom han så väl behärskar konsten att nå ut är det ingen risk att poänger och budskap inte går fram, sällan har jag sett en så koncentrerad publik. Monologerna mellan låtarna var ymniga och hade ett egenvärde, en del skvallrade dock om den utantill-inlärning som föregått.
Ibland läser jag dagstidningars ledare och artiklar vars innehåll jag inte köper rätt av, men där skribentens formuleringskonst och argumentation ändå väcker mitt gillande och får mig att läsa vidare. På ett liknande sätt gjorde det goda musikaliska hantverket under den här konserten att jag blev mer uppmärksam på texterna, och det känns alltid bra när den relationen tydliggörs. Ibland kunde det tvärsäkra hos Wiehe göra mig skeptisk - det gör det i alla sammanhang - och jag föredrog när hans kontraproduktiva Bror Duktig-attityd inte var så framträdande.
Ibland framställs Wiehe som en "predikant", och när han står ensam och rättrogen och oemotsagd på en scen kan det ju framstå så. Men annars tror jag att han söker dialog; han berättade om sitt givande tvåtimmarssamtal med Göran Hägglund på en tågresa, och han sjöng om sina vänner "som sätter sig till motvärn".
Mest applåder fick klassikerna och Hoola Bandoola-låtarna, och det var roligt när han presenterade "Flickan och kråkan" som en Timbuktu-cover! Björn Afzelius-hyllningen "Den jag kunde va´" var gripande utan att vara sentimental, och den lilla visan "En sång till modet" var fullständigt fantastiskt fenomenalt vacker!
Hans ivriga reklam från scenen om att få kränga skivor och DVD-filmer med sig själv efter konserten överraskade mig, men det är kanske bara jag själv som är fyrkantig och har förutfattade meningar! Och så avslutade han med en låt av E-type - av alla människor!!! De yttersta tiderna närmar sig...