Ungefär arton år har passerat sedan det stora hardcorevågen svepte över Sverige och nu är det dags för klassåterförening. Många har varit aktiva i musiklivet hela tiden, andra återvänder till den i kväll. Nittiotalets t-shirtar fylls ut lite bättre nu, tatueringarna klättrar upp mot kinderna och många rakar sina huvuden av en helt annan anledning än det rådande modet. Renlevnadsstilen har muterats och återkommit i en skitigare variant. Chinos med pressveck, prydliga tygbälten, pikétröja och svartfärgad snedlugg har ersatts av kängor, nitbälten, skitiga jeansvästar och yvigt skägg.
Kvällen ska även bevisa att hardcore-musiken fortfarande är relevant. Det finns trots allt yngre människor på plats både i publiken och bland banden. Ska entusiasm och framtidstro vinna över nostalgi?
Svaret är: Ja. Utan tvekan.
De band som under kvällen återkommer efter längre frånvaro för att göra en ”sista spelning” imponerar inte. Uppsalabandet Diskonto lider av ett uselt ljud, är otajta och saknar energi. Hemmabandet Drabness gör sin första spelning på femton år och de sköter sig rätt bra på scenen, det verkar inte alls ringrostigt. Men den musik bandet spelar har inte varit särskilt populär på många år och att lyssna på dem känns mest konstigt.
Det går inte att överdriva hyllningarna av Linköpingsbandet Outlasts musikaliska gärning. Men tyvärr gör de inte skäl för det den här kvällen. Tekniska problem och bedrövligt ljud är en del av problemet men mest bekymrad blir jag över hur otajt och oengagerat det är. Ledsen grabbar men ni blir tvungna att tänka om det där med ”sista spelningen någonsin” för på det här sättet kan ni inte lägga av.
Det är i stället band som Hårda Tider, Gatans Lag och Undergång som är kvällens behållning. Framförallt de sistnämnda som manar fram en känsla av att precis vad som helst kan hända härnäst. Jag är inte helt bekväm med att stå på en konsert och vara orolig över att helt plötsligt få ett mikrofonstativ i huvudet eller bli nedbrottad av sångaren, men deras kaosartade musik gillar jag skarpt.
Det är nu kvällens huvudakter kliver in i handlingen. Amerikanska Municipal Waste och Madball. Utrustningen byts ut och ljudet blir utmärkt. Skillnaden märks ännu mer på vad som händer på scenen. Intensiteten skruvas upp, mellansnacket blir plötsligt välrepeterat, rappt och slagkraftigt. Publikkontakten mångdubblas. Det märks helt enkelt vilka som tjänar brödfödan på att spela musik för andra och vilka som gör det som en hobby.
Sammanfattningsvis: En mycket trevlig kväll. Visar den att hardcorescenen lever och mår bra? Nja, kanske inte. Men en sak är åtminstone säker, amerikanska fullblodsproffs sopar mattan med glada amatörer från Sverige. Varje gång.