Amanda Jenssens spöklika scendekor som väl ska sända tankarna till New Orleans ser lite vilse ut i det kalla ljuset och de små spökena på väggen som är gjorda av vit spets liknar mest barnens och min trappdekoration inför Halloween. Men när mörkret sänker sig i lokalen, rökmaskinen sätts igång och det blåa, mystiska ljuset tänds skapas trots allt den suggestiva känsla som sångerskans entre kräver. Hon träder in på estraden i en imponerande och dramatisk huvudbonad som mäter runt en meter i diameter och i sällskap med ett synnerligen välklätt band, därmed är scenen satt till en föreställning som åtminstone strävar efter att vara lite speciell.
Dramatiken är ständigt närvarande, och till min överraskning tycker jag att Amanda Jenssens på gränsen till för affekterade manér passar riktigt bra till materialet. De snabba låtarna andas mer cabaré-rock än sångerskans egen etikett voodoo-jazz, det svänger ordentligt och det är svårt att stå still. Sextetten som håller i instrumenten backar upp med tyngd och en maffig ljudbild, blåssektionen hjälper såklart till. Spelglädjen på scenen är smittsam, publiken är absolut inte svårflirtad utan sväljer det mesta med hull och hår. Både gamla favoriter som ”Happyland” och nya som ”Volcano swing” luftas till vilda ovationer. Själv tycker jag att det blir lite trist i de lugna numren, där sångerskan verkar vilja hypnotisera oss med sina armrörelser. Men jag tror inte resten av de församlade håller med, ikväll predikar Amanda Jenssen för de redan frälsta.