”Precis som en festival ska vara”

Det har varit en helg med medgångar och motgångar. Vädret har varit fantastiskt, men jag har bränt mig i nacken. Jag har sett flera utmärkta konserter och bockat av några tidigare osedda band, men två av de grupper jag såg fram emot mest ställde in. Jag har skakat hand med Twisted Sisters sångare Dee Snider, men jag fick stå i kö i nästan två timmar. Att jag ens försöker klaga, det ser ju vem som helst att det positiva överväger totalt!

Festivalen sparade sannerligen det bästa till sist. Twisted Sisters var fenomenala. Det är visserligen ingen överraskning, New York-bandet är fortfarande något av det mest intensiva som kan upplevas på en rockscen, men att få se dem på en liten scen framför en förhållandevis liten publik var extraroligt, även om Dee Snider undrade vad han gjorde på en scen av barstorlek mitt ute i skogen. Hitsen spelades givetvis men jag gottade mig extra mycket åt lite mer udda låtar som ”Shoot em down” och ”Under the blade”.

Under fredagen vädrade Casablanca stora delar av deras i september kommande andra album, det lät fantastiskt och jag är grymt förväntansfull.

De finska skräckrockarna Lordi befäste mina fördomar om att de är roliga att titta på i tio minuter, men man vill bara lyssna på dem i fem.

Den gamla Runaways-medlemmen och åttiotalets tuffaste hårdrockskvinna, Lita Ford, tog revansch för sitt bedrövliga Sweden Rock Festival-framträdande för fyra år sedan och visade att när hon håller sig till sitt gamla material är hon helgrym. Tyvärrbestod nästan halva konserten av material från nya skivan. Men jag blev ju halvnöjd i alla fall.

Att det i sista stund meddelades att Örebrobandet Witchcraft ställde in sin spelning var tråkigt, men knappast någon överraskning. Bandet ställde för någon månad sedan in hela sin Europaturné så jag var mest förvånad över att det dröjde ända till lördag morgon innan de plockades bort från spelordningen hos Skogsröjet.

Utmärkt mogenrock

Men på lördagen får jag äntligen se klassiska sleazegänget Faster Pussycat från Los Angeles, även om det bara är sångaren – och surkarten – Taimee Downe som är originalmedlem. Bandet gör ett tillräckligt bra jobb för att jag ska gå nöjd därifrån.

Extrainsatta H.E.A.T. fortsatte att imponera med sin utmärkta mogenrock och om folk bara lyssnade med öronen i stället för ögonen skulle prefixet pudel försvinna illa kvickt.

Skogsröjet tillhör den gamla skolans festivaler. Det är bajamajor, försäljningsknallar med krimskrams, ett rätt begränsat matutbud, dammigt och ruffigt. Det är också ideellt arbete, handskrivna skyltar, bristande information, glada miner och villaområde.

På det hela taget ett charmigt och småskaligt alternativ som bygger på kärleken till musik, viljan att erbjuda något eget. Det vill säga, raka motsatsen till den där maximerade Norrköpingsfestivalen som jag har klagat mig trött på. Skogsröjet är precis som jag vill att en festival ska vara och jag hoppas den kommer att fortsätta på samma sätt – utan att växa, utan att bredda sig, utan att uppdatera sig – i många år framöver.