Långt innan rock’n’roll skaldade Gustaf Fröding om Jan Ersa och Per Persa, men målade också mörk poesi vid sinnessvaghetens rand. I rockens tideräkning framförde Hootenanny Singers alster av Dan Andersson och Frödingetolkade Sven-Ingvars sin värmlandsman. I samma anda, men ändå milsvitt apart och i varje andetag nutida, har Mando Diao tagit sig an, tolkat och tonsatt Frödings alster.
HembygdsdräktCrusellhallen ska denna kväll ta sig genom mörker, ögonbrynshöjande uttalanden och vackert framförd musik. Förbandet Dödens Dal lyckas med elgitarr och keyboard försätta publiken i någon form av melankoliskt djup stämning. Och Mando Diao förlänger varje sådan känsla. Huvudakten väl på scenen. Svartvita bilder projekteras som bakgrund, där det flimrande ljusskenet förflyttar publiken i tiden. Toner flödar. Stråkar och blås sveper fram. Darrande strängar till rockens hjärtslag. Det vita ljusskenet ersätts med gröna färger som suddar ut varje annan nyans. Mitt i detta inferno av intryck, Mando Diao. Klädda för att anslå en ton av hembygdsdräkt. Förstärkta för att skapa det rätta uttrycket. Som teatrala avbrott mellan sångerna reciterar Daniel Boyacioglu små underfundigheter.
Härligt möteVemodet och sorgen får i huvudnumren nya uttryck och berör med raspiga sångarröster och det nakna rockanslaget. I allt och upprepningsvärt, poetiskt vackert, men också väl pretentiöst. Mando Diao är Mando Diao i den aspekten. Kaxighetens höga röst och det ödesmättade allvaret som ligger på gränsen till parodin, grumlar mitt intryck något. Men ändå, ett fantastiskt möte i sång och text mellan poesi som fyllt hundra år och musicerande som fyller sin nutid.