13 oktober
Än en gång är publiken märkvärdigt fåtalig, kanske fyra bänkrader i vår stora konsertsal. Någon sorts analys bör nog göras. Är utbudet för stort för stan?
Och lite pinsamt blir det bristande intresset när legenden Chris Barber står på scenen med sin trombon och sina nio musiker. Han hör hemma i den verkliga elitserien, med ett CV och en betydelse som är svår att överskatta. 60 år som bandledare, ett turnerande som skulle knäcka de flesta, förutom sitt tradjazz-renommé förknippad med storheter som Van Morrison, skiffle-pionjären Lonnie Donegan och demonproducenten Joe Meek – imponerande!
Redan i första numret, "Bourbon Street Parade", märker man de sju blåsarnas bedövande skicklighet, den kirurgiska precisionen och ett sofistikerat New Orleans-sväng. Ett särskilt gott öga får jag till den elegante och i givakt stående trumpetaren Mike Henry, samt till trombonisten Bob Hunts märgfulla growlspelande. Kompet består av bas, trummor och banjo, avskalat men ytterst charmfullt.
Mycket repertoar hämtas från Ellingtons tidiga 20-tal – oj, nästan 100 år sedan! Vilket nyskapande det var, så annorlunda det måste ha låtit mot allt som tidigare hörts! Barbers laddade men återhållna ”Black and tan fantasy” är gripande! När han hyllar historien är han ingen innovatör som Ellington var, men liksom denne håller han sitt band igång genom decennierna, de är väl insatta i vad de gör och det är vackert så.
Ett väl valt inslag är de fem bluesnumren från olika epoker och med varierade uttryck, inkluderande Sonny Terry & Brownie McGhee samt Miles Davis ”All blues”. Snyggt! Barbers hits ”Wild cat blues” och ”Petite fleur” saknas förstås inte. Han sjunger också med en mindre grupp, bland annat Ken Colyers ”Goin´ home”.
Skämten är trötta och lama och gissningsvis överanvända gånger 10, och det kan man kanske ursäkta med tanke på bandets otroligt intensiva turnerande, något som också bidrar till en känsla av ”en dag på jobbet” bland de medverkande. Men de spelar allt utantill, och ljusspelet är genomtänkt: varje individuell insats – även de mycket korta – resulterar i en ”solistbelysning”, det klickar inte en enda gång.
En viss kvot av publikfrierier och cirkusnummer förekommer, men när man samtidigt hör kunskapen om och kärleken till så många band och grupper genom jazzhistorien som använde just dessa medel så sväljer man det gärna.