De båda trombonspelande systrarna med sitt band presenteras som "modern mainstream", och det är inget dumt epitet. Här finns inte mycket som tar emot, man sväljer allt utan svårighet. Med detta menar jag inget negativt; i den mån man behöver ta del av musik som stångar mot ramar och bänder sönder former (och det behöver man konfronteras med ibland) så får man söka det i en annan genre.
Systrarna Hammar musicerar på ett självklart och naturligt sätt. Att säga att de har mycket av kommunikationen gratis må vara en schablon, men det äger nog trots allt sin riktighet.
Mimmi som vi hört sjunga tidigare, har ett behagligt sångsätt med en attityd så laidback att den passade den sambadoftande musiken som hand i hand-ske. Den här gången sjunger även Karin, och det gör hon rätt i. Som lyssnare känner man ofta att man får ta del av något personligt när vanligtvis "endast" spelande artister sjunger, om det inte låter illa förstås. Och vilken tillgång att ha veteranen Ronnie Gardiner bakom trummorna! Han är både ankare och motor, men med små medel och utan att göra anspråk på utrymme för egen del. Helt enkelt den optimale och lojale medspelaren.
Någon skillnad mellan systrarnas sätt att ta hand om sina soloinsatser kan jag inte märka, och det vore kanske meningslöst att försöka hitta. Det här rör sig om en sympatisk musik, och det går inte att freda sig från associationer till den klassiska duon Jay & Kai, det vill säga J J Johnson och Kai Winding. Man önskar att dessa båda trombongiganter fått möjlighet att höra hur deras mantlar axlats av två svenska musiker.