Spelningen i Motala är slutsåld, 300 personer, och det är en perfekt inramning hos Kultur-akademin, tycker i alla fall jag som gillar små spelningar i lokaler där banden inte kan gömma sig bakom pyroteknik och ett vallgravsliknande scendike.
Men i början känns det lite trevande. Hela lokalen vibrerar när introt spelas, sen blir det knäpptyst och bandet knallar ospektakulärt in på scenen. Lite mer energi i öppningen hade jag väntat mig men det är som om bandet inte riktigt vet hur de ska tackla kombinationen liten lokal, tidig torsdagskväll och en mycket blandad publik. Första kvarten går på autopilot, gitarristen Pontus Norgren masar sig en gång per låt in mot mitten av scenen där han fyrar av ett gitarrsolo med en något uttråkad min för att sedan åter plantera sig ute på sin kant.
Men stelheten går över. Joacim Cans roar och uppmuntrar publiken med sitt mellansnack, basisten Fredrik Larsson ler mest hela tiden och Oscar Dronjak ser genast gladare ut när läderrocken åker av. Jag som hittills har spanat mest på rutinerade trummisen Anders Johansson, en av fördelarna med att komma nära bandet, får äntligen anledning att låta blicken flacka.
Musikaliskt är det en väl avvägd blandning av de femton år som har passerat sedan debutplattan släpptes. Jag är av den fantasilösa åsikten att första skivan också är den bästa men när den i mitt minne fantastiska öppningslåten "When the dragon lies bleeding" väl spelas under konserten blir det tydligt hur mycket bättre bandets nyare material fungerar live. Å andra sidan gör de strax därefter en mycket övertygande version av "Glory to the brave", titelspåret på debutplattan, så jag kan ha helt fel. Kvällen började med sirapskänsla men slutade med en glad recensent och en nöjd publik.