När spektaklet är tonsatt av smart ockult hårdrock med kraftiga pop-vibbar är det liksom inte mycket mer jag kan önska mig.
Papa Emeritus I, den klåfingrige frontmanne, är givetvis det naturliga blickfånget hos sextetten Ghost. Bandet som avslöjades vara från Linköping när popfarbrorn Per Sinding-Larsen ville skaffa sig lite hårdrocks-trovärdighet i direktsändning förra våren.
Lördagens hemmaspelning har utlovats bli något speciellt. Och det är den. Men kanske inte så spektakulär som jag hade hoppats. Musikaliskt är det utmärkt. Visuellt är det kalas. Publikmässigt är det total framgång, även om folkmassan leder till ett evigt köande. Vid entrén (många inklusive jag själv missar förbandet), till och från garderoben och i baren. Väntans tider.
Innan konserten startar Papa Emeritus I lavinartad ryktesspridning på nätet genom att bjuda in folk till sin sista ritual. Blir det här bandets sista spelning? Ska sångaren sluta?
Svaret visar sig vara att han efter tre fjärdedelar av spelningen abdikerar och ersätts av den svartklädde Papa Emeritus II som leder bandet och publiken in i urframförandet av några låtar från kommande album. Bland annat en suverän version av Abbas ”I'm a marionette” som är precis lika egenartat tolkad som den tidigare framförda Beatles-låten ”Here comes the sun”.
Men redan nu hopar sig frågorna och åsikterna går isär. Skedde verkligen ett sångarbyte på riktigt? Jag är irriterad på mig själv för att jag förlorade uppmärksamheten under den instrumentala pausen ”Genesis”. För så vitt jag minns det lämnade aldrig påve nummer ett scenen, han stod där i bakgrunden mellan trummisen och keyboardisten. Sedan dök hans efterträdare upp från höger och fick mikrofonen i gåva från den abdikerande Papa Eremitus I.
Utöver det uppfattade i alla fall jag påve nummer tvås sångröst som markant annorlunda. Men jag kanske är förd bakom ljuset. Bandet har kanske dragit ett Joe Labero-nummer med ett fullsatt Cupolen som ögonvittnen. Själv hade jag framför en abdikerande påve föredragit ond bråd död följt av svart rök, vit rök och slutligen avtäckandet av en ny påve. Men även den här enklare versionen kittlar min fantasi för fullt. Kvällen fungerar även som en påminnelse om hur bra låtarna på debutalbumet är. Världsklass.