Den tredje konserten under jubileumsdagarna på Brunneby, hade speciella kopplingar till platsen. Detta med framförandet av ett verk av tonsättaren Ray Naessén (1950-2004). Kompositören som annars var hemmahörande på Gotland, gästade Brunneby och Bettina Kjellin vid några tillfällen, och blåskvintetten "Amano" fullbordades där i juni 2003.
Detta var även upprinnelsen till den gotländska blåsarkvintettens besök. Det, och en del annat förklarades också livfullt av oboisten David Nisbel. Det är ofta välgörande med muntliga presentationer, det minskar också avståndet mellan artister och publik.
Naesséns stycke var i fem satser. Uttrycket var dramatiskt och engagerat, med ett ganska lättillgängligt tonspråk. Här fanns många influenser och stildrag blandade, och även flera direkta citat från kända klassiker.
Det var lite av "neoklassiska" drag, med mer djup och kraktär i de lugna "Tranquillo"-satserna. Just dessa var enligt utsago inspirerade av drömmar, vilket kanske bidrog till det mer inåtvända och spänningsfyllda i musiken.
Framförandet var distinkt, tydligt och väl balanserat. Det klingade fint i den lilla gårdskyrkan.
Konsertprogrammet i övrigt var inramat av J.S. Bach, med två koraler, i arrangemang för blåskvintett. Dessa var nog de minst lyckade inslagen. Bachs musik gör sig inte så bra för denna instrumentbesättning. Man kan tydligt uppleva att denna ensembleform för hemma i en senare epok.
Mozart levde på gränsen till blåskvintettens insteg i musikhistorien. Han skrev inga kvintetter, men väl oktetter, som sedan bearbetats, som här till den Serenad i e-moll som Gotlandsensemblen tolkade med stor energi och fin lätthet i spelet.
Den tredje satsens Menuett var speciellt intressant med en oväntat komplex kanonimitation och dröjande molltyngd i karaktären.
Lillebror Söderlundhs "Klockrikesvit" var konsertens andra konkreta koppling till trakten. Här fick vi även Harry Martinsons egna ord, via högtalare och en raspig inspelning. Dikterna inramade varje del i sviten.
Detta gjorde att de pastorala och naturlyriska dragen i Söderlundhs musik, ytterligare förstärktes. Till detta bidrog även fågelkvittret som sipprade in genom det tunna kyrktaket.
Här fanns väl även några mer dramatiska avsnitt, men överlag dominerar det oskuldsfulla och anspråkslösa i denna måleriskt upplagda svit.
LARS H JONSSON