Kravallstaketet längst fram är redan fullsatt med unga tjejer (och några äldre killar) som väntar intensivt.
Det visar sig att Timo Räisänen har längtat tillbaka till Linköping också, eller åtminstone hävdar han det. Trots att han kanske säger det till varje stad lyckas han genast att få oss att känna oss utvalda och vi blir lovade en grym spelning. Och det är ingen som kan säga att bandet inte ger sitt allt på estraden, svetten lackar och de verkar genuint glada över att spela ihop. Frontmannen själv är en sann entertainer, snacksalig och underhållande. Ibland blir det lite väl mycket av det goda, men hans charm räddar det hela från Lotta på Liseberg-vibbarna.
Allsången är ständigt närvarande, de lättrallade sångerna inbjuder till detta och gruppen uppmuntrar till det. Till och med de nya låtarna sitter som en smäck hos publikkören. Spelningen är en väl avvägd blandning av gammalt och nytt, publiken får vad de vill. Undertecknad är extra nöjd för favoriten ?Sweet Marie", den ultimata studsa-på-stället-melodin. En viss trötthet anas i de gamla dängorna, när gruppen med jämna mellanrum hamnar på ett alster från det nya albumet är det som hela gänget får en vitamininjektion utan dess like och alla på scenen hoppar jämfota av glädje. Timo Räisänen lyckas ta de i mitt tycke halvljumma spåren på nya skivan och ge dem en ny kvalitet när de spelas live, här förvandlas de till rena partynumren. Och vi får alla vara med på festen.