Ännu en gång kommer välrenommerade P-Floyd för att hylla de brittiska legenderna Pink Floyd, men efter de första 90 minuterna är jag missnöjd. Mycket. P-Floyd och jag verkar inte vara överens på en endaste punkt och hela akten känns som en seg upprepning av låtar de alltid brukar ha med sig ut på turné. Den femton minuter långa "Shine on your crazy diamond", den 20 minuter långa "Echoes", en livlös version av Roger Waters fantastiska "Amused to death".
Passar illa
Och så de där låtarna från Pink Floyds två sista album som jag allt mer misstänker att dalmasarna tar med bara för att de vet hur illa jag tycker om dem. Minutrarna släpar sig förbi. Inte ens den av mig efterlängtade överraskningen "See Emily play" får godkänt. P-Floyds moderna och massiva arrangemang av den aviga garagepoplåten från 1967 passar illa. Under pausen hoppas jag att andra akten ska bli betydligt kortare, annars är jag beredd på att smyga ut i förväg.
Lysande
Det är då det vänder.
Andra akten är lysande. Levande. Och väldigt mycket rappare. Den rymdrockiga och täta inledningen med ”One of these days”, ”Set the controls for the heart of the sun” och ”Pigs (Three different ones)” känns som raka motsatsen till de första nittio minuterna. Inte nog med det, den höga nivån fortsätter oförtrutet. Pink Floyds allra första singel från 1967, ”Arnold Layne”, vädras och till min odelade glädje träffar bandets version verkligen huvudet på spiken. I smått obskyra ”The gunners dream” lyckas sångaren och gitarristen Hans Lundin förmedla den ångest och desperation som Roger Waters för trettio år sedan fyllde låten med.
"The wall"
Bandet ger sig som avslutning i kast med en förkortad version av dubbelalbumet ”The Wall” som även den känns fräsch och vältrimmad. Endast den obligatoriska "Another the brick in the wall" är för utsvävande och lös i kanterna. P-Floyd står på scenen i mer än tre timmar och visar under den tiden både hur man gör proffsig musik supertråkig och helt fantastisk.