3 x Beethoven x 3
Leonorauvertyr nr 3
Pianokonsert nr 3, c-moll
Symfoni nr 3, Ess-dur
Ronald Brautigam, piano
Andrew Parrott, dirigent
Norrköpings Symfoniorkester
De Geerhallen, Norrköping 9/12
IN PÅ ESTRADEN kom en lång, slank herre, fattade dirigentpinnen och slog igång "Leonorauvertyren nr 3". Andrew Parrott, mest känd som ledare för Taverner Choir, Consort and Palyers, visade sig vara en dirigent med livlig gestik och intensivt kroppsspråk. Här fanns i hans agerande en uppmaning till koncentrerat musicerande, och Norrköpings-symfonikerna svarade helt och fullt på den här invitationen. Det blev en konsert av hög klass i samförstånd och gemensam spelglädje.
Uvertyren fick en dramatisk gestaltning, framförandet var helt igenom laddat.
Inför tredje pianokonserten arrangerades estraden om, något överraskande så att flygeln placerades i mitten, där Ronald Brautigam tog plats, omgiven av musiker och med ansiktet vänt mot dirigent och publik. Det kunde antyda en kammarmusikalisk anläggning av konserten och så blev det verkligen.
Solostämman är ju briljant -- här finns verkligen möjligheter till stort utspel -- men den här tolkningen föreföll mig återhållsam och måttfull. Inte så att den virtuose Brautigam smusslade undan delikatesserna, men han agerade verkligen inte pianistlejon. Det bekräftade han ju också i den intervju Corren publicerade igår fredag.
Andra satsen blev här högromantisk med subjektivitet och känsloutlevelse. Det fanns mycken ömsinthet här, för att inte säga kärlek.
Tredje satsen är ju överdådig, härlig, verkligen grann musik. Och visst -- den gick fram, men också här var det dominerande intrycket att man eftersträvade ett intimt sammusicerande.
Och så tredje symfonin. Ibland är det, tror jag, rent av en fördel att bortse från de etiketter, ledtrådar eller anvisningar, som man i rikt mått hängt på Beethovens musik: "Patétiquesonat" och "Spöksonat", "Ödessymfoni" och "Eroicasymfoni" -- och i bakgrunden Den Store Titanen.
Andrew Parrott visade med sin tolkning att Beethoven inte måste ses som urtypen för romantikens konstnär: det ensamma geniet kämpande mot ett bittert öde.
Första satsen blev här en leende, dansant tillställning, och tämligen raskt togs den också. Sorgmarschen heter förvisso "Marche funèbre", men sorgflor kunde här alls icke förmärkas, däremot fanns här allvar och värdighet. Och det fungerade, partiet var mäktigt.
Scherzot fick en vital prägel, snarast ystert till en början och andra temat -- med de härliga hornen -- klingade som en triumfmarsch.
I sista satsen kvarhölls och underströks denna stämning av musikantisk glädje, om inte rent av lycka!
Detta sätt att tolka Beethoven, att understryka att han minsann var en tonsättare med benägenhet och talang för jubelhymn, förefaller mig välgörande. Att döma av orkesterns oreserverade gensvar är den här uppfattningen utbredd.