Efter en lokal inledning av förbanden Mjölby Baktaktsorkester och Svensk Punk, går huvudbandet på scen.
Från första sekund står det klart att det här är på allvar. Michael Alonzo själv utstrålar en obändig energi, och attackerar varenda låt. Materialet hämtas från alla delar av hans drygt trettioåriga karriär, med fokus på KSMB och Stockholms Negrer. Det är dock långt från någon nostalgiafton. Fas 3:s eget material, och särskilt ”Dansa som en fjäril”, står sig väl gentemot klassikerna.
Musikerna gör ett riktigt gediget jobb, och det är tydligt att det inte är några nybörjare. Och Fas 3 är ju lite av en punkens supergrupp. Framförallt Inge Johansson på bas, som driver på bandet, och nästan lika ofta som Alonzo tar den främsta platsen på scenen.
Även om några låtar är rätt melodiösa, bland annat ”Fattiga & vackra flickor”, så är det inte tal om några större variationer under den knappa timmen konserten varar. Inte för att det behövs – otyglad och frustande energi räcker ganska långt. Och efter det avslutande KSMB-numret ”Jag vill dö”, står det klart att Linköping fått en mycket bra start på konsertåret 2013.