Nya möten mellan öst och väst; ta emot den orientaliska kulturen med öppna ögon. Återorientera och reflektera, men också leka, dansa och njuta av musik.
Där några av denna festivals utgångspunkter. Nu sedan ganska många år tillbaka, är den en fast höjdpunkt i huvudstadens kulturutbud. Ett kortare nedslag i år, ger vid handen att frågan om kulturmöten och konflikter, är lika aktuell och lika politiskt het som någonsin.
Men musikaliskt går festivaltrenden från äldre traditionsmusik, mot en mer uppblandad och populariserad "världsmusik". Många av grupperna vid årets Re:Orientfestival blandar svenska och utländska musiker, nya och gamla klanger. Det känns vitalt. Kontrasten och spännvidden är stor.
Samtidigt blir det svårare att urskilja och definiera vad som är vad. Vilken musik hör hemma här? Hur avgränsar man det "orientaliska"?
"Öst är väst och väst är öst" var också rubriken på ett av söndagens seminarier kring det "oavslutbara mötet, eller dialogens och samexistensens problematik". En liknande diskussion fördes direkt ut i etern med P 1s "Konflikt" på lördagförmiddagen.
Kanske öppnade inte dessa samtal något nytt, inga murar bröts. Men ändå viktigt att samtalet pågår, att granska och ifrågasätta: Integration, asyl, hur vi skapar vår bild av "orienten", det främmande, där borta...
Festivalens bredd, och svårighet, speglas även i två nedslag från lördagen:
Adnan Karim och "Living Fire Ensemble", framförde spår av den kurdiska kulturens uråldriga musik. Gammal men i högsta grad levande och föränderlig.
Trumman daf - som här trakterades virtuost av Hussein Zahawy -spelas i alla delar av Kurdistan. Men har blivit alltmer populär inom andra kulturkretsar i exempelvis Iran.
Sångaren Adnan Karim är en av många svenskkurdiska exilkonstnärer. Han visade här en stark och inlevelsefull röst. Teman kring kärlek, naturlyrik och längtan till hemlandet uttrycktes med djup klagan såväl som smittande glädje.
Denna konsert visade att traditionell musik ännu når fram till en bred publik. Att den kan ge inspiration och slå bryggor över stora avstånd i tid och rum.
Från Egypten och Sudan kom sångerskan Gawaher, med ett stort band. Här utlovades "en röst som saknar gränser" och andra översvallande epitet.
Gawaher visade sig vara en glad tjej med ett svängigt band. Västerländsk pop eller funk, som mötte egyptisk gatumusik. Rytmiskt intensivt och mycket dansant, men inte alls märkvärdigt, framförallt inte sången...
Tyvärr var konserten placerad i teatersalongen med sittande stolar. Fullständigt galet med en musik som kräver dans och rörelse för att komma till liv.